1940-05-15
Heinkel He 111H-3, Werk # 6830
5./K.G.26
Färgprofil av Bengt Stangvik
Heinkel He 111H-3 projektet:
• Artikel om buklandningen på isen den 15 maj 1940
• Heinkelprojektet, del 2
• Heinkelprojektet, del 3 (instrumentpanelen)
• Heinkelprojektet, del 4 (Jumo 211 projektet)
• Bidragsgivare He 111
• Stöd vårt Heinkel He 111-Projekt
Heinkelprojektet, del 1
Heinkelprojektet är ett samarbete med vår norska partner, Nord-Österdal Fly og Militär-historisk forening som har sitt säte i Tolga, väster om Röros. Vi är båda hälftenägare i detta projekt som påbörjades för flera år sedan av två blivande bildare av FLC, Nicklas Östergren och Bengt Hermansson. Bengt har drivit museiverksamhet med inriktning på andra världskriget uppe i Grövelsjön i norra Dalarna sedan 1995. Under det arbetet har han skaffat ett stort kontaktnät och ett bra samarbete med norska Forsvarsmuseet. Nicklas, välkänd i flyghistoriska kretsar, har hjälpt många museer med sitt stora kunnande och sin makalösa förmåga att få tag på prylar. Dessa herrar hjälptes för en del år sedan åt att under en dag från ett fjäll i gränstrakterna släpa ner (med tillstånd från FMU) sönderhuggna rester av en cockpit, tillhörande en tysk bombare, till en väntande släpvagn.
De vrakrester som bärgades 2002
En Heinkel He 111H-6 gör den 9/11 1942 en mycket forcerad nödlandning på fjället Hundskampen i Engerdal, Norge. Planet var baserat på Bardufoss och var ett torpedbärande flygplan som tillhörde Kampfgeschwader 26 1Gr/2St. (1H+HK Werk Nr. 7155). Uppdraget denna dag var förflyttningsflygning för hela första grupp till Nordtyskland via Oslo för vidare resa ner till Grossetto i Italien. KG 26 hade haft enorma förluster under sommaren och hösten 1942 och skulle öva torpedfällning i behagligare miljö samtidigt som tyskarna behövde förstärkning i söder. Över Femunden, en av Norges största sjöar, skär ena motorn. Efter bara någon minut även den andra. En mycket forcerad nödlandning blev slutet för 1H+HK. Föraren, Feldwebel Anton Günther avled omedelbart vid kraschen mot fjället.
De andra ombord blev också de mer eller mindre svårt skadade. Den döde Günther lämnades vid vraket och de knappa 5 kilometrarna ner till samhället Engerdal tog dem hela två dygn. Väl här dog även Obergefreiter Otto Arndt av skadorna. Obergefreiter Egon Zantow klarade sig bäst men blev också han inlagd på sjukhus. Planets befälhavare, löjtnant Herbert Engelkemeier, behövde flera månader av återhämtning men blev förmodligen den ende i denna besättning som till sist kom fram till Italien. Här blev han dock kvar för alltid när hans Heinkel He 111H-6 Werk Nr. 7386 sköts ner över Catania den 23/3 1943.
Tyskarna bärgade motorerna redan under kriget då man misstänkte sabotage. Vraket låg sedan kvar till 1947 då det av norska staten såldes som skrot till en firma i Hamar. Skrotfirman högg upp flygplanet med stora yxor i mindre delar för att kunna transporteras ner till Engerdal. De delar vi bärgade hade förmodligen ramlat av lasset eller helt enkelt inte fått plats.
Väl hemkommen med vrakresterna ”strängades” dessa ihop ute i trädgården hemma hos Bengt i Grövelsjön. Det visade sig vara en nära nog komplett cockpit!
Vraket av 1H+HK som det såg ut 1946
Den med ståltråd ihopsatta nosen
Eftersom denna maskin buklandat på en stenig fjällsida var underdelen av nosen i princip borta. Ett annat Heinkelvrak fick komplettera. På den norska sidan av Grövelsjön nödlandade den 2/6 1940 en Heinkel He 111H-3 Werk Nr. 5607. Den hade beteckningen 1H+CK och tillhörde även den KG 26 1Gr/2St. Bombaren, som var baserad på Vaernes i Trondheim hade varit på uppdrag över Narvik och ådragit sig skottskador från engelskt jaktflyg baserat på Bardufoss.
1H+CK på Vaernes 1940
Av olika omständigheter kom planet inte tillbaka till basen utan blev tvungen att till sist nödlanda i sjön p g a bränslebrist. Alla i fyrmannabesättningen klarade sig oskadda från äventyret. Vilka dom var är en förborgad hemlighet p g a att det inte finns någon haverirapport bevarad. Efter drygt ett dygn hämtades besättningen av en Heinkel He 115 B-1 ( S4+LK) från Küstenfliegergruppe 506 från Hommelvik i Trondheim. Haveristen, som var helt intakt, lämnades kvar i strandkanten.
1H+CK lämnades intakt i Grövelsjön 1940
Så här ser 1H+CK ut i dag
Planet blev sedan en materialresurs för bygdens folk på båda sidor gränsgatan. En av dessa personer som ”bärgat” rester av planet hade turligt nog kvar det vi behövde av cockpitunderdelen. Den kunde då införlivas i projektet som ännu inte var något projekt egentligen. 1947 den 18 september blev 1H+CK privatägd och är så fortfarande. Avog inställning av nuvarande ägarna, som fått det i arv, gör att det ter sig svårt att kunna komplettera vårt projekt med något från Grövelsjön. Möjligen har någon något hemma som tagits omhand i tidigt skede. Souvenirjägare och turister har dock gjort ett duktigt arbete med att ”flå” vraket inpå bara spanten. Norska Forsvarsmuseet bytte åt sig en hel del material inför restaureringen av 5J+CN på Gardermoen i slutet av 70-talet. En hel del av detta har vi generöst ”fått tillbaka”.
En tid efter att denna bärgning från fjället var gjord träffade Bengt ett par personer som skulle få stor betydelse för det fortsatta förloppet. Upp till Grövelsjöns Museum kom Hallänningarna Ingvar Johansson och Sune Andersson. Dessa två var initiativtagare till uppgrävningen av den så kallade” Skummeslövsmustangen”. Kontakten var därmed knuten. Efter att sedan ha sett Sunes fantastiska jobb med restaurering av de ”hopplöst” förvridna och sönderslagna delarna till Mustangen tillfrågades Sune om möjligheten att ta om hand Heinkelnosen. Den alltid lika entusiastiske Sune var med på noterna. Vrakresterna skickades med lastbil ner till Varberg.
Efter drygt ett år, ur detta virrvarr av förvriden plåt, hade en Heinkelnos uppstått. Ett helt otroligt arbete! Vi hade inte i vår vildaste fantasi trott att det skulle bli så bra!
Den restaurerade nosen med Sune och Bengt
Modell av 1H+CK i skala 1/48 byggd av Bengt Hermansson
Någonstans här, vid betraktandet av denna nyuppståndna nos, väcktes en tanke om att försöka bygga vidare. Var fanns ett He 111 vrak i så pass god kondition att det var mödan värt att försöka få tag på? Norge? Ryssland? Det skulle visa sig vara tillgängligt på närmare håll, i Sverige!
1977 ansökte en polisman från Kiruna, Roine Norström, genom den svenska hittegodslagen, om att bli ägare till flera flygplansvrak som låg kvar sedan kriget i norra Sverige. Det var t.ex ett bakparti till en Junkers Ju 88 i Torne Träsk, en Messerschmitt Bf 110 D-0 i Upmasjaure och en Heinkel He 111 i Sitasjaure.
Ju 88:an och Me 110:an bärgades och såldes till tyska museer men He 111:an ville ingen ha så den blev liggande kvar. Motorerna hämtades dock och försvann. Under alla år har mängder med människor, turister, souvenirjägare, flygintresserade och Samer gjort allt man kunnat för att få med sig så mycket man kunnat. I ett tidigt skede, när flygplanet låg i vattnet, har någon med traktor försökt att med wire dra upp planet på stranden. Det ledde till att stjärtpartiet skars av. Längsgående balkar, som höll upp kroppskonstruktionen, har kapats och lett till att bakkroppen kollapsat för snö och is. Själva cockpitdelen försvann också den i ett tidigt skede.
Vraket i Sitasjaure på 60-talet
Detta faktum, att den ännu år 2005 låg kvar där på stranden, gjorde att Bengt tog kontakt med Roine för att pejla hur tankarna kring vraket gick. Idén med en fortsättning på Heinkelprojektet tilltalade Roine som dock kunde meddela att han tyvärr inte längre var ägare. Ny ägare sedan några år var Magnus Löwenstein, flyghistoriker från Bergeforsen i Sundsvall. Magnus vidtalades och var, efter att ha hört vad som var på gång, villig att överlåta vraket till Bengt.
Stugan i Ballangen rekognosering 2005. Jon Leren, Jon-Arne Bergseth och Thor-Peder Broen samt Bengt Hermansson bakom kameran
Hösten 2005 gjordes en rekognoseringstur till Sitasjaure för att kolla vägar och naturligtvis statusen på vraket. Det var precis som vi sett på bilderna, inget hade förändrats de sista åren.
1H+DN vid rekognoseringsturen 2005
2006 började planläggning av bärgningen. En ansökan om lyft med det norska luftforsvarets räddningshelikopter, Sikorsky Sea King, skulle göras i samarbete med norska Forsvarsmuseet. Major Anders Utgård i Bodö ordnade alla papper och koordinerade med räddningstjänsten. Ett basläger skulle ordnas samt ett gäng som kunde förbereda vraket för några lyft. Transport av vraket var också en nog så viktig post i operationen. Operation bärgning skulle gå av stapeln i början av augusti 2008
Det blev, efter några avhopp i sista stund, bara tre man som bilade från Falkenberg den 8 augusti. Det var Sune Andersson och Bengt Hermansson samt Thor-Peder Broen som steg på i Tolga där vi övernattade. Nästa anhalt var Bodö där Birger Larsen på Luftfartsmuseet ordnade med förläggning och lånade ut specialverktyg som vi skulle behöva. Den tionde var vi framme vid baslägret, campingen vid Ballangen.
Vårt basläger, Ballangen Camping
Bärgningsoperationens första dag började med Sunes grötfrukost, en från början rätt stabbig sak som stadigt förbättrades dag för dag. Bilade sedan de 7 milen norrut mot Narvik, Beisfjorden och serpentinväg upp på fjället. Vägen överskrider gränsen precis där det var lagom att stanna. Efter en dryg timmes fotvandring kunde vi börja arbetet. Sune och Thor gick lös på vingkoppelbultarna. Grova saker som krävde mycket massage och medel innan de släppte för specialnyckeln. Bengt borrade ur hundratals nit för att kunna separera bakkroppen från bombrummet. Allt detta tog tid och vi slet ganska hårt för att bli klara. Vi hade tre dagar på oss innan helikoptern skulle anlända. Hoppas vädret håller i sig.
Bengt borrar och Sune bankar
Bland stenarna runt vraket hittades en hel del smådelar och Thor gav sig iväg på upptäcktsfärd längs stranden och gjorde flera fynd.
Stjärtpartiet som dragits av vid tidigare bärgningsförsök hade vi för avsikt att hämta. Vi hade en tämligen bra beskrivning på var det senast hade legat. Positionen skulle vara c:a 60 m ut i vattnet. Av denna anledning hade vi kontaktat en dykare som tillika är journalist. Kvällen innan han skulle ansluta till oss fick vi meddelande om att han just brutit foten! Vi försökte spana av det närmsta vattnet så gott vi kunde och bad senare även helikoptern om hjälp för lokalisering. Allt utan resultat. Antingen har någon bärgat det från isen eller så har ismassorna (sjön är reglerad och vattenståndet kan skifta 10 meter) tagit det med sig ut på djupare vatten.
Sune spanar efter stjärtpartiet ute i vattnet
Sea King 189 anländer från Bodö
Exakt klockan 12, som avtalat var, kom Sea King 189 svepande mellan fjälltopparna. Gjorde en lågsväng över oss och landade på en platå c:a 100 meter från oss. Först ut ur maskinen var Major Anders Utgård, FMU Bodö och ordföranden i NÖFMF, Jon-Arne Bergseth, tätt följd av besättningen, ett glatt och trevligt gäng från 330 skvadronen på Bodö. Det var fortfarande bra väder men det hade spåtts regn mot sen eftermiddag så det var bara att sätta fart.
Nästan hela bärgningsstyrkan
Det togs fram lyftnät för lösa delar och tjocka stroppar för de tyngre lyften. Bakkroppen och vingdelen innebar inga problem, men hur tung är mittsektionen? Lastmästaren och signalisten, som var de äldsta ombord, var säkra på att detta skulle ”gå greit”. En av de unga förarna var däremot skeptisk.
Efter två enkla lyft var det så dags för mittsektionen. Spännande! Är det för tungt? Hur gör vi då? Blir det fiasko? Allas blickar var riktade mot den grova, men enkla, stroppen som skulle bära hela denna tunga del med bombrum, vingbalkar, motorfundament och två kompletta landningsställ. Vattnet piskades till dimridåer när maskinen hovrade ut över vraket. Så började den ena sidan lätta lite, stannade upp, för att sedan hur lätt som helst gå till väders.
Den tunga centersektionen lyfter från stranden
1H+DN flyger igen
1H+DN gav sig av på sin sista flygning. Föraren fick sedan frågan om hur tungt det var. ”Aner ikke men de gikk aldri opp på rött !” Starka grejer, den gamle Sea Kingen! Även vi som skruvade fick lift med helikoptern och slapp att gå den sista gången.
Vi fick en ledig dag på fredag och tog en tur till Krigsmuseet i Narvik. Mycket intressant! På lördag kom lastbil och släp från Morups Åkeri i Falkenberg. Ingvar Johansson med sonen Mikael som co-driver. Vi drog till fjälls omgående för att lasta. Kran fanns på bilen att lyfta med. Men vad stort vraket blev när man såg det så här, i annan miljö!
Sune, Ingvar och Mikael lastar Heinkel
Det blev lite funderande och stökande innan Heinkel´n lade sig till vila på flaket. Serpentinvägen utför är inget Ingvar vill göra om igen! Ner till Ballangen för omlastning till släpet. Eftersom centerdelen upptog hela bilflaket fick inte vingdelen och bakkroppen plats. Vi lånade en vanlig släpvagn och åkte hela vägen tillbaka upp på fjället för att hämta resten. När vi kom tillbaka var det natt.
Lasten görs klar i nattmörkret
Många undrade utefter resan vad vi hade på flaket
Söndag lämnade vi Ballangen med ”skojarlasset”. Vart än vi stannade blev det folksamling. Nästa anhalt var Bodö Flygmuseum. Birger Larsen hade lovat oss lite Heinkelprylar. En komplett Jumo 211D-1, roder, flaps, däck och ett par meterhöga pallar med delar.
Birger Larsen lastar på en Jumo 211-motor
Efter lastning vinkade vi av Ingvar och Mikael. Vi andra tre fick oss lite mat och snack med Birger innan vi slocknade. Det hade varit full fart och mycket händelserikt under några dagar.
1H+DN:s resa är över
Väl hemma igen var det avlastning och lagring i väntan på isärtagning och restaurering. Vi har fått disponera en bit av lokalerna till Morups Lagerservice (Ingvar Johansson) i Falkenberg.
Vi som hade förmånen att vara med var eniga om att vi haft stor tur med hela operationen, både med väder, arbetet, transporten och helikoptern. Mycket hade kunnat gå snett. Vi var också glada över att vi verkligen klarat att göra något som många bara drömmer om.
Om du tycker projektet verkar intressant och på något sätt kan bidra med delar, information eller ekonomiskt stöd så tas all hjälp tacksamt emot.
STÖD HEINKELPROJEKTET
Läs mer om hur restaureringen av 1H+DN går.