1945-01-17

Consolidated B-24H Liberator "7V-T" - Serial # 41-28963

USAAF 458 BG, 752 BS, Horsham St. Faith, Stn 123

Färgprofil av Torstein Landström

Roger Hicks, Pilot
Joe Sirotnàc, Co Pilot
William Haslauer, Navigator
Bob Betz, Ball Turret Gunner
John Berdar, Radio Operator, Top Turret Gunner
Bob Schauseil, Tail Gunner
Bob Birmingham, Nose Gunner
Milton Bennet, Waist Gunner
Eddie Quarford, Mechanic
Robert Brittain, Bombardier

The Hicks Crew - Miraklet i Falkenberg

- Jan-Olof Nilsson -

Stående från vänster: Robert Blum (bombfällare), William Haslauer (navigatör), Joe Sirotnàc (andrepilot), Roger Hicks (pilot)
Knästående från vänster: John Berdar (radiooperatör och top turret gunner), Milton Bennet (waist gunner), Bob Birmingham (nose gunner och togglier) Bob Schauseil (tail gunner), Bob Betz (ball turret gunner), Eddie Quarford (färdmekaniker)
Vid tidpunkten för den aktuella raiden var Robert Blum ersatt med radaroperatören Robert Brittain.
Foto via Jan-Olof Nilsson

East Anglia, 17 januari 1945:

Det är tidig morgon men mekanikerna på många av USAAF:s baser har redan varit uppe i flera timmar. Över 700 tunga bombplan skall delta i dagens raider mot Tyskland och allt måste vara i trim inför "take off". En av de många tusen flygare som oroligt väntar på sina order den här morgonen är 2nd Lt Roger Hicks, en 24-årig pilot från Belvidere, New Jersey. Roger är stationerad på Horsham S:t Faith utanför Norwich där Bomb Group 458 har sin hemmabas. Med sig i officerarnas samlingssal har han andrepiloten Joe Sirotnàc, navigatören William "Bill" Haslauer samt den unge nose gunnern Bob Birmingham, som trots att han inte är officer följt med på genomgången i egenskap av "togglier". Det är Bob som skall trycka på knappen som frigör bomberna.
Den röda flaggan, signalen för "Mission Alert", hissades över basen sent i går eftermiddag, och de utvalda besättningarna förvarnades om att ett nytt uppdrag förestod. Väntan är nervös och spekulationerna många. Pölitz eller Magdeburg? Minuterna går. Sorlet tilltar och avtar, som i vågor. Skall de då aldrig komma. Jo, nu märks något borta vid ingången…
Överste James Isbell vet sedan tidigare hur spända männen är i detta ögonblick och spiller därför ingen tid på onödiga formaliteter. Han hälsar männen välkomna till genomgången, ber dem sitta ner och ger sedan med en handrörelse order om att skynket vid podiet skall dras undan. Pölitz eller Magdeburg, Pölitz eller Magdeburg? Nej, värre ändå... det blir Hamburg! Det går ett sus genom salen, följt av några frammumlade eder.
Staden har redan bombats så svårt att stora delar av den i det närmaste upphört att existera, men i dess södra förstad, Harburg, ligger flera ännu fungerande industrianläggningar. Briefing-officeren förklarar att målet utgörs av det hårdbevakade raffinaderiet Rhenania Ossag – en av fiendens få kvarvarande anläggningar för framställning av syntetiskt bränsle. Man vet sedan tidigare att luftvärnet i området är mördande effektivt.
Det är ett viktigt mål. Tyskarna, som förlorat oljefälten i Rumänien, är numera helt beroende av syntetiskt bränsle. Och kriget handlar inte längre om kanoner och gevär. Nej, kriget handlar om dieselolja och bensin.

Take off

En raket med grönt ljus skickas upp över fältet – signalen att det är 25 minuter kvar till take off. Dags att starta motorerna. Mekanikerna har redan förvärmt dem, varefter man fyllt på en sista slurk högoktanigt bränsle, så Roger har bara att trycka på knappen. En efter en får de 1 200 hkr starka Pratt & Whitney- motorerna liv. Ljudet är öronbedövande. Efter en stunds varmkörning taxar Roger ut på Horsham S:t Faiths betongförsedda huvudbana. Framför honom väntar en hel rad mäktiga, silvergrå B-24:or på den gröna lampan. Klockan 9.35 kommer signalen: "Take off."
Med 35 sekunders intervall släpps planen iväg. Roger ger fullt gaspådrag. Bromsarna ligger på och hindrar planet från att kollidera med det framförvarande. Lockeridge ger sig av. Så Grice. Haynes lyfter och en dryg halvminut senare även Ferriei. Ljudet från rusande motorer fyller hela basområdet.
Som nionde plan i gruppen får Roger grön lampa från kontrollbilen där till vänster om banan. Han släpper på bromsarna. Det tycks inte hända mycket till en början. Men så börjar hon få fart. 80, 90... 100 km/h. Färdmekanikern Eddie Quarfored står mellan de båda piloterna och skriker ut hastigheten. Planet är lastat med drygt tre ton bomber och 9 000 liter bränsle. Motorerna vrålar. Om någon av dem skulle skära ihop just nu vore katastrofen ett faktum. 130, 140... En B-24 kan lyfta efter cirka 1 000 meter på fullgas, men Roger låter planet fortsätta, 170, 180... Alldeles i slutet av banan, när planet nått upp i 190 km/h, drar Roger äntligen åt sig spaken. Rodren följer lydigt hans kommandon. Sakta, sakta lyfter de. Mot målet, mot Tyskland...

Mot målet…
Foto via Jan-Olof Nilsson

Luftrummet över East Anglia tycks fullt av tunga bombare. Roger ser plan under sig, över sig, till vänster och höger om sig. Några har fått fel på motorerna och är på väg nedåt igen. Andra har kommit bort från sin grupp. Planen tycks finnas överallt, bokstavligen överallt. Efter en timmes formering lämnar bombarmadan den brittiska kustlinjen bakom sig. Den lille ball turret gunnern Bob Betz tar sig ut på "cat walken" för att osäkra bomberna. Så tillbaka igen för att testskjuta kulsprutorna i buktornet. Betz är liten till växten, knappt 1,60 lång och kanske 50 kilo tung, men det är ändå knappt att han får plats i det trånga utrymmet. Birmingham, Bennet, Berdar och unge Schauseil borta i aktertornet följer Betz exempel och slänger iväg varsin salva bara för att kontrollera att allt fungerar som det skall. De metalliska smällarna får det att ringa i öronen. Samtidigt börjar planen stiga till cirka 5 000 meters höjd. Via intercomen meddelar Roger att syrgasmaskerna skall tas på. Överfarten blir odramatisk. Kanske blir det ändå ett lätt uppdrag, ett "milk run". Vid IP, "Initial Point", genomför den samlade armadan en 30-graders kursändring. Samtidigt tänjs formationen ut för att ge de enskilda grupperna utrymme att lägga sig i inflygningsrännan. B-24:an följer lydigt Rogers kommandon. Och plötsligt kan han se den stora staden framför sig... Hamburg.

Ett signerat foto från piloten Roger Hicks till artikelförfattaren
Foto via Jan-Olof Nilsson

Hamburg – 12:07 över målet

Stadens försvarare är väl förberedda. Under de senaste dygnen har luftförsvarsstaben låtit överföra 130 luftvärnskanoner från Magdeburg till Luftgaukommando XI i Hamburg, så att det samlade luftvärn numera uppgår till hela 480 kanoner, huvudsakligen 88 mm-kanoner med en effektiv räckvidd på upp till 8 000 m. Därutöver finns tre gigantiska luftvärnsbunkrar med radarstyrda 12,8 cm kanoner, varav två är belägna i Heiligengeistfeld i Hamburgs centrum, medan ett täcker in Wilhelmsburg och Harburg i stadens södra utkanter. Nu börjar de hamra mot himlen. Flera tusen unga män befinner sig i luftrummet ovanför Hamburg och de färskaste av dem inser först nu vad krigets verklighet innebär. De reagerar på olika sätt. De ber, spyr och förbannar om vartannat. Nedanför dem finns tusentals lika unga, lika rädda, soldater med ett enda mål för ögonen – att skjuta ner dem, att döda dem. Och själva har de i detta ögonblick inte många tankar åt dem som är ämnade att dö av bomberna de är i färd att fälla.
Klockan 12:07 ligger planen i inflygningsrännan mot målet. Bombluckorna är öppna. De unga männen har varit i luften i drygt två och en halv timme. Försvararna har försökt dölja raffinaderiet med rökridåer, men när bombarmadan sveper in över hamnområdet har den hårda vinden fått röken att skingras – anläggningen ligger där nere, fullt synlig. Luftvärnet får planet att skaka. Roger och hans mannar har alla upplevt luftvärnseld förut, men ingenting liknande detta inferno. Vita rökstrimmor från marken tyder på att fienden även satt in raketvapen mot dem. Plötsligt ser de hur ett av planen snett framför dem får en direktträff. Inga fallskärmar syns till när planet faller ifrån och störtar mot marken. Tio kamrater är på väg mot en oundviklig död. Roger skakar av sig obehaget och följer efter ledarplanen som börjat sikta in sig på målet. Bob Birmingham i nostornet försöker förtvivlat fästa blicken på planet framför honom. Det får inte bli fel nu. Han måste trycka på knappen i exakt rätt ögonblick. Men samtidigt känns det som om han satt i ett hav av explosioner. Han är stel av skräck och ber tyst: "Please God, please God..." Tryckvågorna från luftvärnskrevaderna gör det näst intill omöjligt för Roger att hålla kursen. Planet kränger hit och dit. Det rycker och sliter i vingarna. "Steady, steady... steady..." Ledarplanen börjar fälla sina bomber. Några sekunder senare hörs Bob Birminghams ihåligt metalliska röst genom intercomen: "Bombs away!" Roger fortsätter rakt fram i några sekunder och viker sedan av i en lång vänstersväng. Luftvärnskrevaderna kommer allt närmare. Vita krevader, svarta. Så plötsligt rister planet till... Träff!

Nose gunnern Bob Birmingham mötte infernot av luftvärnsgranater ensam längst fram i B-24:ans nostorn
Foto via Jan-Olof Nilsson

Norrut med läckande tankar

Granaten träffade mitt i bombrummet. Den exploderade aldrig, men orsakade ändå stora skador. En annan granat exploderade snett bakom planet. Akterskytten Bob Schauseil träffades av tryckvågen:
– Jag minns att jag kastades ur skyttetornet. Nästa minnesbild är att jag tittar upp mot Betz och Bennet, som håller på att koppla mig till syrgassystemet.
Om än mörbultad och omtumlad kunde den unge akterskytten snart konstatera att han klarat sig utan att träffas av splitter. Värre gick det för treans motor. Plötsligt hostade den till och stannade. För att minska luftmotståndet flöjlade Roger dess propeller. Kort därefter började även fyrans motor tappa i varvtal. När han trimmat in planet utefter de nya förutsättningarna överlät han spakarna till Joe Sirotnàc och begav sig därefter bakåt i planet för att inspektera skadorna.
– När jag kröp genom bombgången såg jag hur bensinen sprutade ut, berättar Roger och fortsätter. Eddie, min flygingenjör, försökte stoppa läckaget genom att vira halsdukar och trasor runt de skadade bränsleledningarna.
Medan Eddie febrilt arbetade vidare genomförde Roger en hastig inspektion av skadorna. Granaten hade slitit sönder flera bränsleledningar och slagit ut såväl hydrauliken som det elektriska systemet. Hål från granatsplitter syntes överallt i de bakre regionerna och utmed vingarna. Det var ett under att ingen ombord skadats. Roger kröp tillbaka till förarplatsen för att överlägga med sin andrepilot. Väl på plats vid spakarna igen fick han besked om att även autopiloten var ur funktion och att intercomen börjat krångla. Roger och Joe kom fram till att det skulle bli alltför riskfyllt att försöka ta sig hem över Nordsjön. De var båda väl medvetna om planets brister. På grund av de bräckliga jalusiluckorna kring bombrummet var B-24:an direkt livsfarlig att buklanda i vatten.
Mot norr alltså, mot det där landet de alla hört talas om, landet där dit kriget aldrig nått… Innan Roger bröt sig ur formationen hörde han plötsligt vännen och kollegan 1st Lieutenant Hoffman genom radion:
"So long, Rog!"

Fientlig jakt

Det fanns inget hopp för treans motor. Fyrans hängde med, men bara nätt och jämt. Samtidigt fortsatte bränslet att forsa ur tankarna. Eddie Quarford, planets flygingenjör, kämpade förtvivlat för att få stopp på läckaget. Eddies ansträngningar hade mycket väl kunnat kosta honom livet. Bränslet sköljde över honom där han stod i bombgången med sina verktyg och trasor. Minsta gnista skulle vara ödesdiger varför Eddie dessutom tvingades kränga av sig sin eluppvärmda flygaroverall. Och detta i 30-graders kyla. Men han lyckades... han lyckades faktiskt, mot alla odds.
Att läckorna tätats betydde inte att faran var över. Planet började sakta förlora höjd, varför Roger gav order om att all lös utrustning skulle dumpas. Buktornet släpptes först. Så kastades ammunitionen och de flesta kulsprutor ut, och bombplanet förvandlades till ett flygande skal, oförmöget att längre försvara sig mot fientliga jaktplan. Och vid ett tillfälle siktade man faktiskt två fiendeplan långt under sig.
– Det var två ME-109:or, berättar Roger. Vi höll alla andan och bad en bön att de inte skulle upptäcka oss.
Roger och hans mannar drog en djup suck av lättnad när planen försvann i fjärran.
Över Danmark möttes planet av mer luftvärn, men skjutavståndet var stort. Så småningom lades kursen österut i hopp om att Sverige skulle ligga där någonstans i fjärran. Efter en stunds flygning över öppet vatten tyckte sig Roger se någonting:
– Vi hade just passerat en liten ö när jag fick syn på en större landmassa framför oss. Bill trodde att det var en synvilla, och Joe som spanade i kikaren kunde inte säga om det var land eller ett moln. Jag tittade igen och var tämligen säker på min sak. Det var land, fast land.
Klockan 14:45 kom så slutligen det stora bombplanet in över svenskt luftrum strax norr om Falkenberg i Halland.

Som genom ett under

Vem som hörde det först är omöjligt att veta. Långsamt växte det sig starkare. Det lät inte riktigt som det skulle… men jo, det var ett motorljud, dovt molande. Överallt höjdes blickarna mot skyn. Det ojämna motorljudet gick inte att missta sig på: männen där uppe befann sig i nöd. Och plötsligt stannade motorerna. Endast ett svagt vinande ljud ledsagade nu planet ner mot det oundvikliga slutet. Planet befann sig då strax norr om Hällerup i Ljungby, åtta kilometer öster om Falkenberg.
Roger kämpade febrilt för att hålla kvar B-24:an i luften tills alla fått på sig sina fallskärmar men till slut tvingades han lämna sin plats bakom spakarna. På väg till räddningsluckan mötte han Bob Birmingham:
– Bob kom springande längs bombgången och skrek att han inte hade någon fallskärm. Jag kommer aldrig att glömma hans förtvivlade ansiktsuttryck. Som tur var hittade vi en skärm, och jag hjälpte honom sätta på den. Bob hoppade och jag såg hur han fumlade med handtaget.
Bob Birmingham har händelsen i färskt minne än idag.
– För att inte slå i stjärtpartiet väntade jag några sekunder innan jag försökte dra i handtaget för att lösa ut fallskärmen. Men min el-uppvärmda handske var för otymplig och jag fick inget grepp. Jag försökte flera gånger samtidigt som jag föll mot marken. Till slut lyckades jag slita av mig handsken och så drog jag i handtaget. Därefter följde två kraftiga ryck, det första när fallskärmen vecklades ut och det andra när skärmen fastnade i en någonting. Det kan inte ha gått mer än två, tre sekunder emellan. I nästa ögonblick fann jag mig själv hängande in en stor tall.
Efter att han fått ut sin unga nose gunner förstod Roger att han måste lämna planet omedelbart.
– Träden kom rusande emot mig samtidigt som jag hoppade.
När Roger föll ner mot marken var han övertygad om att han var siste man ut. Men under den där sista fasansfulla minuten hade någonting hänt, någonting hade gått helt fel...
Rune Johansson, en då 10-årig pojke, kunde se fallskärmarna från gårdsplanen på barndomshemmet Börjasgård:
– Jag var hemma från skolan och såg när bombplanet kom inflygande. Så hoppade de, den ena efter den andra. De måste ha hoppat ganska tätt, för jag minns att jag kunde räkna dem i luften: en, två, tre... sammanlagt åtta stycken. Sen hörde jag att två man blivit kvar i planet.

Radaroperatören Robert Brittain har skadat benet i samband med fallskärmshoppet och får hjälp av sina kamrater
Foto via Jan-Olof Nilsson

Militär personal har anlänt till kraschplatsen några kilometer öster om Falkenberg
Foto via Jan-Olof Nilsson

Ja, två man var kvar i planet. Eftersom intercomen inte fungerade mellan flygdäcket och planets bakre del förmedlades ordern att överge planet av andrepiloten Joe Sirotnàc. Joe tog sig bakåt genom bombgången och signalerade till mannarna där bak. Eddie Quarford, Bob Schauseil, Robert Brittain – en efter en kastade sig männen ut genom räddningsluckan. Den lille ball turret gunnern Bob Betz hade dock inte hunnit få på sig någon fallskärm ännu.
– Jag hade aldrig någon skärm i min skyttekupol, förklarar han. Och när vi fick order att lämna planet hade jag fortfarande ingen på mig.
När Betz väl fått på sig skärmen bedömde han höjden som alltför låg för att våga ett språng. Dessutom hade han sett Joe återvända mot cockpit och utgick därför ifrån att de båda piloterna tänkte försöka buklanda planet.
– Så stötte jag på Milton, fortsätter Betz. Han rörde sig som om han vore berusad, antagligen befann han sig i chocktillstånd.
Betz tittade ut genom utrymningsluckan och såg att marken kom allt närmare. Han drog hastigt ner sin kamrat på flygdäcket och försökte skydda sig så gott det gick.
Lantbrukaren Gösta Nilsson såg hur det mäktiga bombplanet kom glidande över trädtopparna:
– Det enda jag hann tänka när jag såg planet på väg ner var, att nu tar det i husen vid Hällerup!
Katastrofen tycktes oundviklig, men med bara några meter tillgodo missade planet bebyggelsen vid godset Hällerup och tog mark på en åker cirka 100 meter längre söderut. Inne i planet spjärnade Bob Betz emot för allt han var värd. Bombgången trycktes in. Stabilisatorn gav vika. Plåtar och motorkåpor slets loss under ett öronbedövande oväsen. Med oerhörd kraft fortsatte planet framåt. Det plöjde fram mellan två mindre dammar och genom ett kraftigt staket innan det slutligen vred sig ett kvarts varv och blev liggande. Och allt blev med ens alldeles tyst och stilla.
Bob Betz reste sig mödosamt, som för att känna att ben och lemmar satt där de skulle. Det här var tveklöst den hårdaste landning han upplevt. Han var mörbultad och omskakad men i övrigt helt oskadd. Snart upptäckte han att även kamraten Milton Bennet klarat sig med livet i behåll.
– Milton hade fått en underbar blåtira och blödde i ansiktet, berättar Bob Betz. Vi kravlade ur planet och tog oss fram mot cockpit som var illa sargad. Jag tittade in genom rutan och fick mitt livs chock... det var ingen där!

Roger Hicks och hans besättning återvänder civilklädda till hemmabasen Horsham S:t Faith efter drygt fem månaders internering i Rättvik och Västerås
Foto via Jan-Olof Nilsson

Samtliga besättningsmän klarade sig med livet i behåll. Till en början var de inte säkra på att de verkligen nått fram till det där landet dit kriget aldrig nått. På olika sätt gick det dock snart upp för dem. Den då blott 18-årige akterskytten Bob Schauseil minns:
– Jag landade på en liten gård, fallskärmen på den ena sidan huset och jag på den andra. Innan jag ens hunnit få av mig skärmen kom det fram en vänlig kvinna. Hon gav mig en stor kram och bjöd på någon slags klar vätska, som jag antog var vatten. Jag var helt uttorkad efter Hamburg, fallskärmshoppet och allt jag varit med om och tog därför en stor klunk, och höll på att svimma… WOW! Det var mitt första möte med svensk snaps!

Många år efter dramatiken i januari 1945 återser den åldrade piloten Roger Hicks kraschplatsen utanför Falkenberg tillsammans med artikelförfattaren
Foto via Jan-Olof Nilsson

Läs mer om Roger Hicks och besättningen på B-24H 41-28963 i artikelförfattarens böcker:
"Anrop Red Dog" (Svenska förlaget, 2002)
"Lucky Strike" (Carlssons Bokförlag, 2013)
Länk till författarens hemsida: www.historieresan.se

Foto via Bo Widfeldt