1944-10-07

Boeing B-17G Flying Fortress "905" - Serial # 42-102905

USAAF 457 BG, 749 BS, Glatton, Stn 130

Färgprofil av Torstein Landström

• 1/Lt C.R. Jennings, Pilot
• 2/Lt R.R. Garland, Co Pilot
• 2/Lt M. Schwartz, Navigator
• 2/Lt S.W. Jakku, Bomber
• Capt. L.A. Cox, Observer
• T/Sgt H.L. Bell, Top Turret Gunner
• T/Sgt W.W. Marr, Radio Operator
• S/Sgt W.H. Barth Jr, Waist Gunner
• S/Sgt C. Spornick, Ball Turret Gunner
• S/Sgt J.D. Wood, Tail Gunner

Den sista raiden

- Text av Daniel Petterzon -

Jönköping under kriget

Foto taget på 905 i England. Foto okänd (via Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd och Daniel Petterzon)

Södra vätterbygden var på sätt och vis förskonad från händelser kopplade till andra världskriget. Invånarna läste mest om kriget i lokalpressen eller hörde om det på radio. Flera hade kanske släktingar och vänner som gjorde militärtjänst vid gränserna. Militärer på gatorna i Jönköping var inget konstigt utan tillhörde vardagen. Artilleriregementet A6 var beläget inte långt från centrum och var ett tydligt inslag i stadsmiljön. Ransonering av nödvändiga varor var nog det som påverkade vardagen mest för vanligt folk. Jönköping låg helt enkelt lite för långt norrut och för långt in i landet för att krigets skugga riktigt skulle nå hit.

Senare under kriget öppnades två interneringsläger i Jönköpings området. Numera är detta nästan bortglömt men vid tiden var det inte ovanligt att amerikanska flygare i civila kläder kunde ses på gatorna. Det har till exempel berättats för mig hur flygare brukade åka med ångbåtarna från lägret i Gränna till Stora Hotellet i Jönköping.

42-102905 - The good ship

Foto på en av bombarna under landningen i Jönköping. Oftast identifierad som #426 från 351st BG.
Foto styckjunkare Carl-Erik Suneson, A6 (via Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd och Daniel Petterzon)

Foto på de båda nödlandade B17-G bombarna. 905 till höger och 426 till vänster. Foto okänd (via Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd och Daniel Petterzon)

Den 7 oktober 1944 fick invånarna i Jönköping ett konkret besök av kriget. Två stycken B-17G nödlandade på ett litet gräsfält strax söder om staden. Gräsfältet var i själva verket Jönköpings flygfält och kan beskrivas som en rund gräsyta med en hangar och några nyttobyggnader. Fältet var i minsta laget för att ta emot stora amerikanska bombplan, men nöden har ingen lag. Det första bombplanet som landade den 7 oktober var en B-17G från 748th SQ, 457th Bombgroup stationerad vid USAAF station 130, eller Glatton som man oftast refererar till.

Bombplanets serienummer var 42-102905 och kallades rätt och slätt '905'. Inom 457de bombgruppen var '905' en stridsveteran som genomfört åtskilliga stridsuppdrag. Räknar man enbart bomberna på nosen får man fram att planet deltagit i drygt 40 uppdrag. Bland besättningar och markpersonal var denna B-17 ansedd som "a good ship". Med detta menade man att det var ett plan som alltid klarade sig och lyckades få hem besättningen i ett stycke. Ser man till den 7 oktober så tycks '905's tur på sätt och vis hållit i sig. För trots två omkomna och ansenliga skador förde hon resten av besättningen i säkerhet. Men för '905' blev detta hennes sista uppdrag. På grund av skadorna planet fått skrotades det på flygfältet i Jönköping efter att ha donerat en del viktiga komponenter till den andra B-17G som landade samtidigt.
Under slutet av 90-talet korresponderade jag mycket med Dick Garland andrepiloten på '905'. Han berättade att när de landat i Jönköping räknade de till över 70 hål i flygkroppen. Till detta får man lägga till utslaget hydralsystem, ingen syrgas, förstörd intercom, 2 motorer förstörda samt skadat höjdroder.

Cockpit på 905. Notera skadorna i glaset efter splitter och luftvärnseld. Foto Richard Garland (via Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd och Daniel Petterzon)

Foto på den skadade nosen på 905. Notera ingångshålet från den projektil som förmodligen dödade Cox och Jakku. Foto Richard Garland (via Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd och Daniel Petterzon)

Våldsamt över Pölitz

Den 7 oktober 1944 deltog '905' i en raid över raffinaderiet för framställning av syntetisk olja beläget i Pölitz Polen. Detta uppdrag blev ett av de mer kostsamma som 457th BG deltog i under kriget. Under uppdraget förlorade man sex plan. Hela 38 plan fick skador av någon typ och fem till ansågs ha fått väldigt svåra skador. Men det kanske tyngsta slaget mot 457th var det faktum att flera höga befäl antingen stupade eller tvingades hoppa och därmed hamna i krigsfångläger. En av de som blev tillfångatagen var Överste James Luper, befälhavare för 457th BG. En annan nyckelperson som stupade var Major Gordon H. Haggard , bombgruppens överläkare och kirurg. På många vis kan man tala om ett 457th BG innan och efter Pölitzraiden.

När formationen flög in över målet möttes de av extremt välriktad luftvärnseld. Mesta eldgivningen tycktes till en början fokusera på Överste Lupers plan i ledningen. Planet träffades nästan direkt och 3ans motor tog eld. Över radion hörde besättningarna Överste Lupers sista anrop "Get that goddam formation in here!" sedan störtade planet och exploderade på vägen mot marken. I besättningen stupade sex man och sju hoppade fallskärm.

Bland de tre utsatta planen i ledningen fanns även '905' som flög till vänster om Överste Luper. Nästan samtidigt som Luper störtade träffades även '905' av luftvärn. Båda motorerna på högervingen slogs ut omedelbart. Samma träff skadade även nosen där navigatören 2nd Lt Martin Schwartz, bombfällaren 2nd Lt Stuart Jakku och passageraren Captain Loyd Cox befann sig.

Captain Loyd Cox träffades i huvudet och avled omedelbart. Navigatören Martin Schwartz träffades av splitter i axeln. Bombfällaren Stuart Jakku blev dödligt sårad och råkade oavsiktligt fälla bomberna. Två andra besättningar såg '905' fälla sina bomber och i tron att de var över målet fällde de också sina bomber. (Enligt vissa uppgifter fick Jakku splitterskador i bröstet med bland annat punkterade lungor som följd.)

På grund av svåra skador på planet och det mesta akuta problemet att syrgassystemet var utslaget på cirka 8000 meters höjd lämnade '905' formationen och tog sig ned på lägre höjd.

Foto på vänster höjdroder på 905. Enligt Garland skall den orsakats av en luftvärnsprojektil som passerade rakt igenom. Foto Richard Garland (via Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd och Daniel Petterzon)

I boken "Dead Engine Kids" av John Welch återberättas dramatiken under anfallet.

Copilot John Welch på #42-97537 "Chicken ship" beskriver situationen efter att alla planen i ledningen blivit träffade.
"Suddenly, there was no one in front of us, but we were out of the worst FLAK. We heard one of our ships; Jennings, call in, saying he was badly shot up, with wounded onboard, and he was going to try to make it to Sweden." (Jennings var förstepilot på '905')

Ballturretgunner John Briol på "Chicken ship"
"I was sweating even at 40 below. They really had our range, everytime a shell burst our ship jumped an quivered. Our whole formation was broken up. The lead crew was gone so we dropped our bombs, whether they hit the right place or not. In the ball I was practically looking the bursts in the face as they tracked us along and kept exploding right under me. I thought Id never get out of it. I pulled my piece of flaksuit over the ball window and hung my head over the sight and just prayed."

Clarence Jennings och Richard Garland stående på vingen på 905. I bakgrunden 426. Foto okänd (via Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd och Daniel Petterzon)

Jennings och Garland med oidentifierad flygvapenofficer i mitten. Foto okänd (via Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd och Daniel Petterzon)

Richard Garland

Dick Garland har vid flera tillfällen återberättat historien om uppdraget till Pölitz. Under de åren jag hade kontakt med honom berättade ha ofta och gärna om sina erfarenheter från kriget. En intressant anekdot om när han kom tillbaka till USA efter att varit internerad i Sverige var att han då fick uppdraget att utbilda nya flygbesättningar. Flygplanet han bland annat flög som instruktör var den världskända "Memphis Belle". Men han hade inte så mycket gott att säga om planet - uttrycket han använde var "Well she was a bucket of bolts".

Garlands berättelse om den 7 oktober finns bland annat utgiven i boken "Black Puff Polly and other flights to eternity". Följande tex är Garlands egna ord om den 7 oktober. Jag har gjort några korrigeringar där Garland angett felaktig stavning på besättningsmedlemmars namn.

Richard Garlands interneringskort. Foto okänd (via Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd och Daniel Petterzon)

Dicks berättelse om 7 oktober 1944

Min besättning och jag utbildades i USA. Efter vi utbildats flög vi en B-17G till England enligt order daterad den 9 september 1944. Vi landade i Wales och lämnade ifrån oss planet för modifiering. Vi fick order att inställa oss vid 457th Bomb Group för att ersätta besättningar som antingen hade stupat eller avslutat sin tjänstgöringsperiod.

Vi steg på tåget till Glatton som ligger i East Anglia, cirka 10 mil norr om London. Vi fick de vanliga föreläsningarna om flykt och hur man håller sig undan fienden, radioförfarande i Storbritannien, "Gee" formationsflygning, och andra saker som är speciella i Europa.

Foto från Mullsjö. Översta raden från vänster Charles Spornick, och Martin Schwartz. Främre raden från vänster Richard 'Dick' Garland och John D. Wood.
Foto okänd (via Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd och Daniel Petterzon)

Innan Pölitz den 7 oktober 1944 hade jag bara flugit ett uppdrag. Det gick till Kassel och lyckligtvis var det en "milk-run" (ingen fientligt jakt eller luftvärn). Den 7 oktober 1944 flög jag som andrepilot med Lt. Clarence R. Jennings. Jag hade inte träffat någon i besättningen tidigare. Jag väcktes vid 0430 den ödesdigra morgonen och fördes till briefingen för att flyga med Lt. Jennings besättning. En sak har gjort ett bestående minne under alla dessa år. Under genomgången fick vi veta att om vi hamnade i trubbel fanns alternativet att flyga till Sverige och där interneras för resten av kriget. Vi informerades om flygfält i södra Sverige med start-och landningsbanor kapabla att ta emot en B-17. Efter briefingen minns jag att kapten Loyd A. Cox, en underrättelseofficer (S-2), kom fram till mig. Han presenterade sig och sa en sak som har ringt i mina öron sedan dess. "Lt. you are going to have me along as dead weight today". Jag har ofta tänkt på hur ödesmättade de orden visade sig bli.

Clarence Jennings var förstepilot på 905. Efter andra världskriget deltog Jennings i koreakriget och tjänade i USAs militär från 1943 till 1964. Jennings avled den 26 december 1988 i San Bernadino Kaliforninen. Han ligger begravd på Riverside national cemetary i Riverside Kalifornien. Foto okänd (via Richard Garland)

Vi åt en stor frukost och transporterades sedan till uppställningsplatsen där vårt flygplan stod. En annan sak jag kommer ihåg är att medan vi lastade flygplanet råkade ett flamskott avlossas. Vilket orsakade stor kalabalik innan markpersonalen, tillsammans med vår besättning, lyckades släcka elden med brandsläckare.

Vi avslutade vår preflight-kontroll, startade motorerna och när signalen kom taxade ut till vår position i kön inför start. Vi lyfte och fann vår position i formationen utan svårighet. Som jag minns var vi några minuter för försenade när vi lämnade England.

En sak som imponerade mig den dagen, och som jag har återberättat för många människor, var när vi korsade fiendekusten. Jag vände mig om och såg hundratals flygplan. Tänkte vid tidpunkten på den enorma förmåga USA hade att mobilisera för kriget. Detta var första gången jag såg den enorma styrkan som 8th Airforce innehade.

Richard 'Dick' R. Garland andrepilot på 905. Genom åren har han ofta och gärna berättat om sina minnen från andra världskriget. Dick avled den 22 februari 2011 i Fort Meyers Florida. Foto okänd (via Richard Garland)

Flygningen gick som planerat. Vi passerade ockuperade Danmark och flög därefter ut över Östersjön - sedan in i Tyskland. Vi stötte inte på något motstånd från Luftwaffe. Men jag minns att efter vi vänt norrut, mot målet, stötte på en mycket stark motvind. Den orsakade att vi flög väldigt långsamt. När vi närmade oss målet under anflygningen råkade vi ut för mycket exakt spåreld från luftvärnet. Planen i täten av skvadronen tycktes helt uppslukas av eldgivningen. Men det var först under de sista sekunderna av anflygningen som vi träffades. Jag tittade på planen i täten och jag såg hur luftvärnsgranater träffade Överste Lupers plan. Flygplanet verkade ha problem, plötsligt såg jag tre fallskärmar dyka upp bredvid bakre dörren i flygkroppen. Sen såg jag hur planet till höger om oss tycktes vara i trubbel och flög oregelbundet. Några sekunder senare exploderade en skur av luftvärnseld omedelbart framför vårt flygplan och båda högermotorerna, nr 3 och nr 4, slogs ut. Dessutom märkte jag att vi förlorade syretillförseln, vi befann oss nu på 8000 meters höjd utan syrgas. Vi sänkte nosen omedelbart och tog oss ned på lägre höjd så snabbt som möjligt. Vi hörde att Lt Stuart W. Jakku blivit svårt sårad och råkat fälla bomberna i förtid, vilket plötsligt lättat vikten i flygplanet. Allt hade hände så fort att jag inte märkte att vi släppt bomberna. Jag hörde också att Lt Martin Schwartz, vår navigator, hade skadats samt att kapten Loyd A. Cox hade dödats. Allt av samma explosion som slog ut våra två motorer, syretillförseln och intercommen.

Jag vill speciellt framhålla färdmekanikern T/Sgt. Hardy Bell, som kröp ner i nosen och försökte ge första hjälpen till Lt Jakku. Jag hade fått morfinsprutorna och så snart vi kom ned till 3000 meter, där syrenivån var tillräcklig, och vi började få kontroll över planet, kröp även jag ned i nosen. Där fann jag kapten Cox död och Lt Jakku i svår chock. Bell hade Jakkus huvud i knät och försökte lugna honom. Lt Schwartz hade blivit sårad i axeln och även han var i chock, inte lika allvarligt som Jakku. Vi gav morfin till Jakku, eftersom han var allvarligast skadad. När jag lämnade cockpit hade vi varken kunnat stänga bombluckorna eller flöjla propellrarna på de två utslagna motorerna. De båda propellrarna orsakade enormt luftmotstånd på höger sida av planet.
Vi hade stora problem att kontrollera flygplanet eftersom, som vi senare fick reda på, även hade ett stort hål orsakat av en luftvärnsgranat i det vänstra höjdrodret. Det gjorde att flygplanet studsade fram. Lyckligtvis hade granaten inte hade exploderat vilket i sådana fall hade orsakat ännu större skador.
Närmare undersökning av flygplanet visade att vi inte hade något hydraultryck och att både olja och bensin läckte från högra vingen.

Hardy Lee Bell från Paris, Texas och 31 andra omkom i en flygolycka med en USAF C-47 (#44-76574) den 26 november 1966. Bell och de andra var på väg från Saigon i Vietnam till flygbasen Korat i Thailand när deras C-47 fick problem och kraschade strax efter start från flygbasen Ton Sun Nhut. Såvitt man vet blev de inte nedskjutna utan det var en tragisk flygolycka. Bell är begravd på Meadowbrook Memorial Park, Paris, Texas. Foto okänd (via Daniel Petterzon)

Lt Jennings och jag bedömde tillståndet på flygplanet och det faktum att vi hade allvarligt sårade ombord. För att ge dem hjälp så snart som möjligt bestämde vi oss för att flyga mot Sverige.

Jag frågade "Marty" om han hade en karta över Sverige och om han kunde peka ut en kurs till ett flygfält i Sverige. Trots att han var svårt skadad lyckades han få fram en karta över Sverige och en kurs till ett flygfält.

Jag inspekterade planet och fann att bombluckorna fortfarande var öppna trots att radiooperatören och mittskyttarna manuellt försökt stänga dem. När jag kikade ut genom högra fönstret såg jag att höger hjul delvis fällts ut, föreslog därför att de möjligen använt fel vevuttag. Det stämde och bombluckorna stängdes till slut. Jag insåg att motorn som sänkte landningsställen fortfarande fungerade så jag fällde in hjulet igen. Att stänga bombluckorna hjälpte till att minimera luftmotståndet så vi flög vidare på två motorer mot Sverige utan alltför stora svårigheter. Bortsett från att planet studsade fram och drog åt vänster. Men gamla '905' var fortfarande delvis flygvärdig.

Walter W. Marr var radiooperatör på 905. Marr flög sammanlagt 13 uppdrag under kriget. I september 1944 blev Marr nedskjuten över Frankrike men lyckades ta sig tillbaka till England. Några veckor senare hoppade Marr in som radiooperatör på en B17. Under detta uppdraget såg Marr hur hans ordinarie besättning blev nedskjuten. Foto okänd (via Renee och Tom Marr)

När vi närmade oss Sveriges kust fann vi att det var täckt av moln. Jag frågade "Marty" Schwartz om det fanns några flygfält längre norrut som var tillräckligt stora att ta emot en B-17. Vi beslutade att prova en stad vars namn var utskrivet på kartan med lika stora bokstäver som Stockholm. Staden hette Jönköping. Den var belägen vid södra änden av en stor sjö och skulle därför vara lätt att hitta från luften. Vid ca kl 15 började molnen lätta och vi fann staden. Vi flög ned på lägre höjd och började cirkla staden moturs och svängde hela tiden med våra fungerade motorer innerst. Flygfältet visade sig vara en mycket liten gräsyta utan asfalterade landningsbanor. Knappast tillräckligt stor för att landa en B-17 på. Vindsockan visade att vinden var från norr och i en riktning som krävde att vi närmade oss fältet från en backe.

Vi visste att vi måste landa utan bromsar eftersom vi inte hade någon hydraulvätska kvar. Jag sa till Jennings att jag hade läst om en metod att sakta ner flygplan med hjälp av fallskärmar och föreslog att detta kanske skulle vara ett lämpligt tillfälle att prova det. Han ansåg likadant, så jag beordrade skyttarna att slå ut sidofönstren och fästa fallskärmarna kulsprutefästena. Så fort de kände hjulen vidröra marken så skulle de öppna en fallskärm på varje sida av flygplanet.

Medan vi cirklade fältet sköt vi röda facklor för att visa att vi hade sårade ombord som behövde medicinsk hjälp. Eftersom vi hade inte hade radiokontakt med tornet kunde vi inte förvarna dem om våra problem. Vi såg att hundratals människor hade samlats vid området för att se vad som måste ha varit den första B-17 som landade så här långt norrut i Sverige.

John Donovan Wood kom från Emmet county i Iowa. Han var akterskytt på 905. Foto okänd (via Daniel Petterzon)

Jennings gjorde en enastående inflygning och landning. Hjulen tog mark och besättningsmännen vid fallskärmarna gjorde ett fantastiskt jobb. De öppnade skärmarna så fort hjulen rörde vid marken. Men som tur var öppnades bara den vänstra. För trots att både Jennings och jag stod på vänster roderpedal för att få planet att följa fältets cirkelform för att ha så lång landningssträcka som möjligt, var det fallskärmen som drog flygplanet runt i en halvcirkel och stannade oss mitt framför hangaren. Vi kunde inte ha gjort ett bättre jobb - även om vi hade haft kontroll över flygplanet.

Jag hade stängt av alla strömbrytare så fort vi rörde vid marken för att minimera risken för brand om vi kraschade.

Det svenska hemvärnet närmade sig flygplanet och påpekade att bensin läckte kraftigt ur höger vinge. De placerade hinkar under läckorna för att försöka rädda den dyrbara vätskan.

Hemvärnet visade att de hade situationen under kontroll genom att vinka till oss att höja våra händer ovanför våra huvuden när vi klättrade ut ur flygplanet. Där kontrollerade de att vi var obeväpnade. En av soldaterna påpekade att Captain Cox var död genom att peka och säga "kaputt kaputt".

Captain Loyd A Cox från Thebes i södra Illinois. Cox var 27 år gammal när han stupade över Pölitz 7 oktober 1944. Dagen efter, den 8 oktober, fyllde hans brorsdotter Christina Williams 4 år. Charles Davies är gift med Christina och skickade mig bilden. Foto okänd (via Charles Davies)

Medan jag pratade med en representant för den svenska militären blev jag plötsligt överraskad av det omisskännliga ljudet från en B-17. Jag vände mig om och fick syn på en B-17 närma sig området. Den cirklade fältet och landade. Även om piloten hade kontroll över planet och hydraultryck lyckades han inte stanna innan han slog i ett dike vid kanten av fältet. Jag minns inte vilken bombgrupp flygplanet kom från, men planet hade en rödmålad stabilisator.

Ambulanspersonalen tog hand om "Stu" Jakku och "Marty" Schwartz och körde dem till sjukhuset. Det fanns inga sårade ombord på den andra B-17.

Stuart Wheeler Jakku dog på Jönköpings sjukhus av skadorna han fick över Pölitz. Jakku var 21 år och nygift med en engelsk kvinna, Vera Morris, när han omkom. Foto okänd (via Gary Beachman)

Stuart A. Jakkus gravsten i Idlewilde Cemetery, Hood River Oregon. Jakku växte upp på en äppel och päronodling i Hood River som hans föräldrar drev. Foto Judith Gennett (via Daniel Petterzon)

De övriga i besättningarna kördes till en restaurang med taxibilar, två och två tillsammans med en svensk vakt. På restaurangen fick vi stuvat kött som smakade mycket bra. Klockan var nu ca 1700 och det började bli mörkt. Vi fördes till ett hotell och jag minns att jag gick igenom en balsal för att komma till våra rum. I rummet fanns människor med formell klädsel och några i militära uniformer. Senare på kvällen kom en medlem från United States Legation till hotellet och informerade oss om de grundläggande reglerna för att interneras i ett neutralt land. Det fanns två interneringsläger i området och vi skulle förmodligen föras till ett av dem. Vi skulle bli tvungna att bära civila kläder och han visste inte hur länge vi skulle vara internerade. Emellertid var greve Bernadotte, en man som var mycket inflytelserik i den svenska regeringen, mycket pro-amerikansk och menade att internerade amerikaner skulle flygas ut ur landet så snart som möjligt. Vi var internerade i endast två månader och var inte begränsade till området där vi var inkvarterade. Vår internering var inte svår på något sätt.

När det beslutades att vi skulle skickas hem fördes vi till ett säkert hus nära Stockholm. Där fick vi invänta ett flygplan som skulle flyga oss tillbaka till England. Efter att vi varit i huset några dagar landade en natt, vid ca 0200, en svartmålad helt rensad B-24. Medan jag stod i kö för att gå ombord fick jag det första brevet från min familj under tiden jag var i Sverige. I det stod det att jag hade listats som stupad och att ett telegram från krigsministeriet hade skickats till min mor.

Daterat 12 oktober 1944
Secretary of war uttrycker sitt djupa beklagande att din son 2nd Lt Richard R. Garland stupat den 7
Oktober 1944, i strid över Sverige.
Underskrift
AdjutantGeneral

Telegrammet påstod felaktigt att jag stupat över Sverige vilket min mor hade vägrat tro på. Min mor fick senare ett telefonsamtal och ett brev från AdjutantGeneral som underströk att att telegrammet verkligen var felaktigt, att jag i själva verket var ok och hade återvänt i tjänst i ett neutralt land.

Vi återvände till 457th Bombgroup i Glatton och skickades därifrån tillbaka till Förenta staterna för andra uppdrag.

Begravningsprocessionen utanför Kristine Kyrka i Jönköping. Foto okänd (via Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd och Daniel Petterzon)

Smålands Allehanda dagen efter.
Den 8 oktober 1944.

Två USA-plan på Jönköpingsfältet

Två man av besättningarna dödade, fenomenala nödlandningar på "trång" flygplats.

Jönköping fick ett oväntat flygbesök i lördags, då två amerikanska flygande fästningar vid halv 4-tiden på eftermiddagen nödlandade på stadens flygfält. Maskinerna har mycket svårt att ta sig ned på det för dessa stora maskiner lilla flygfält, men landningarna lyckades över förväntan utan att någon olycka inträffade. Det ena planet hade emellertid en dödad ombord - en amerikansk flygkapten - samt två sårade. Av dessa avled den ena, senare på kvällen på Jönköpings lasarett av sina skador. Den andra skadade, som alltjämt kvarligger på lasarettet, befinner sig efter omständigheterna väl och någon fara för hans liv förefinns icke. De båda planen hade tydligen varit med i jätteraidenmot Tyskland på lördagen, då över 1.400 allierade tunga bombplan deltogo. Lördagsraiden betecknas som den största som företagits över Tyskland. Ett stort antal "flygande fästningar" flögo också in över Sverige. Av dessa nödlandade alltså två i Jönköping, ett i Sövde, två vid Ronneby, ett vid Ljungby och ett i Nyköping. Ett plan störtade i trakten av Kyrkhult i Blekinge och brann upp. Av besättningarna, sammanlagt över 76 man, dödades sju och skadades ett tiotal, medan de övriga oskadade omhändertogos av militär, hemvärn och polispersonal. Under inflygningarna voro luftvärn och jaktflyg i verksamhet.

Maskinerna glänste som silver i solen

Det var vid 3-tiden de första motorljuden började höras över Jönköping. En medarbetare i Smålands Allehanda hade ypperligt tillfälle att se de båda bombarna - det var fyrmotoriga Boeingplan, alltså de något mindre än Liberatorplanen - då de kommo inflygande över Jönköping. Det var nästan klart i luften och efter hand sänkte sig maskinerna så lågt att de lätt kunde iaktagas. Att det var amerikanska "flygande fästningar" förstod man av deras storlek, det karaktäristiska höga roderpartiet och de fyra motorerna. En av maskinerna hade på rodret något som från marken såg ut som en röd bård. Maskinerna tedde sig till färgen ljust gråblå, men då solskenet föll på dem glänste de som silver och propellrarna blixtrade i solen.

Den första av bombarna såg medarbetaren komma västerifrån över vättern på relativt låg höjd. Den svängde mot söder och sökta antagligen flygfältet. Ingenting särskilt kunde observeras på den - den flöt fram i luften med rätt måttlig fart. Den stora flygmaskinen gjorde ett imponerade intryck, inte minst därför att man förstod att den var ett krigsvapen med väldiga krafter inombords. Att den nyligen varit i stridsaktion kunde man sluta sig till av att den svenska radion nyss meddelat att ett stort antal flygande fästningar anfallit Tyskland.

Nödsignaler släpptes ut över Rosenlund

Ungefär samtidigt med att denna bombare kretsade över Jönköping, kom den andra flygande österifrån. Den höll mycket ansenlig höjd och syntes till en början bara som en liten prick i den klara höstluften. Emellertid höll den till synes stark fart och närmade sig hastigt staden. Den sänkte sig snabbt, gick i en skarp sväng mot söder - åt flygfältet till - och över Rosenlund kastade den ut två vita ljuskulor, som sakta dalade ned mot marken, tydligen en nödsignal. På långt håll sågs maskinen lämna efter sig en smal rökstrimma som oavbrutet sipprade ut från aktern och rätt länge hängde i luften.

Den stora bombmaskinen, alldedes lik den första, kretsade en god stund över staden , alltjämt med rökstrimman efter sig, och varje sväng gjordes på allt lägre höjd. Till slut syntes maskinen gå nästan alldeles över östra kyrkogårdens trädtoppar och flaggstången på artillerikasernen, och man befarade, att den skulle störta - från marken sett tycktes den alltmer förlora farten. Antagligen befann den sig just då på nedgång till flygfältet.

Fenomenal landning på Jönköpings lilla fält

Det första planet tog mark på Jönköpings flygfält klockan 3.19. Piloten gjorde en utomordentlig prestation och landningen genomfördes perfekt. Detta var en god prestation, då man erfar att flygfältet annars icke har sådana dimensioner att det räcker till för plan av denna storleken och denna landningsfart.

Besättningsmännen släppte ut sina fallskärmar och höll dem utanför planet för att minska landningshastigheten - de sk "luftbromsarna" på vingarna gjorde givetvis sitt till att minska ned farten.

40-raidsplan ärrigt efter alla strider

Vid en närmare titt på de båda planen uppvisade det ena ganska svåra "ärr" efter alla strider det varit med om. Den sköna bemålningen på nosen vittnade nämligen om att planet var en veteran ifråga om luftraider. I prydlig rad hade här anbragts inte mindre än 40 bomber, målade svarta med en röd mellan var femte för att lättare kunna hålla räkningen på dem. Två röda hakkors framför var tydligen beviset för att planets kulspruteskyttar prickat ned två tyska plan. Att det varit hett om öronen inte bara vid denna sista raid vittnade en massa lappningar på vingarna om. På flera ställen syntes färska hål i aluminiumduken - här hade tydligen luftvärnet fått in åtskilliga träffar. Vänstra stjärtfenan hade av allt att döma fått en träff av en luftvärnsgranat, ty en stor bit av vingen var bortsliten.

Flexoglaset i flera fönsterrutorna voro krossade och även i övrigt företedde planet ha en hel del skavanker. Det andra planet tycktes vara av en modernare konstruktion och detta visade inte så många kulhål utan tycktes ha kommit från luftvärnets eld tämligen oskadat.

Planets crew OK

På de glänsade aluminiumsidorna hade planets besättning med blyerts åstakommit en hel del anteckningar, vilka i någon mån ger inblick i den amerikanska mentaliteten och det glada humör dessa unga flygare äro begåvade med. På det oskadda planet hade en av dem skrivet: Planes crew - OK - superior to any other inspected, vilket på svenska ungefär blir följande "Planets besättning är prima, bättre än något annat plans, som inspekterats". En annan inskrift på planet löd så här: "Hell when we get thera. The war will be over. Well end it!" Fritt översatt blir det på svenska: " Helvetet - när vi kommer dit är kriget slut. Vi hålla på till det är slut".

Flygplansvakten hade redan medan planen befunno sig i luften alarmerat polis, brandkår och ambulans och först på platsen var polisen som med polismästare Mannergren i spetsen med berömvärd hastighet tagit sig dit. När alltså besättningen på det första planet steg ut sin maskin möttes de av den svenska polisen.

Glädjen över att ha hamnat i Sverige var inte att missta sig på hos flygarna, men när de befann sig i luften hade de tydligen fullständigt förlorat orienteringen. de visst inte att de befunno sig över Sverige

Polisen tog raskt och beslutsamt hand om besättningen och några ansatser att bränna kartor eller handlingar gjordes av allt att dömma ej. Inte heller förekom några försök att sätta eld på planen. Glädjen över att ha kommit välbehållna ner på marken dämpades i någon mån av att man hade en dödad och två sårade ombord. Dess buros ut ur planet och ambulansmännen togo hand om dem och forslade dem till lasarettet. Denna maskin var genomborrad av kulor och det läckte olja från flygkroppen.

Så kom den andra maskinen susande och tog så småningom mark även den på samma eleganta sätt. Här var ingen skadad men tydligen hade ena motorn fått en träff ty en rökslinga steg upp från den. - Oh its peaceful Sweden! Utbrast yankeeflygarna glädjestrålande när de kommit underfund med var de befann sig.

Sammanlagt var det i båda maskinerna 19 man, 10 i ena och 9 i den andra

KÄLLOR

• Black Puff Polly - Roland Byers
• Dead Engine Kids - John Welch
• Fait Accompli. the Fireball outfit - Homer Briggs och James L. Bass
• Smålands Artilleristen Nr 1 och 2 1994
• Ancestry.com
  
  Tack till
• Richard R. Garland
• Renee och Tom Marr
• Gary Beachham
• Charles Davies
• Judith Gennett
• Sven Engkvist Miliseum Skillingaryd

Film med Richard Garland

WWII Pilot Dick Garland's heroic crash landing in Sweden