1943-11-18Consolidated B-24D Liberator "War Baby" – Serial # 42-40128Färgprofil av Ingemar Melin USAAF 93 BG, 328 BS, Hardwick, Stn 104
| ||
Anfall mot Kjeller i Norge- Text av Arne Svensson -B-17 Flygande fästningar och B-24 Liberators från USA:s 8:e luftflotta hade sedan ett år tillbaka från baser i England under dagtid bombat fientliga mål förutom i Tyskland och Frankrike även i Norge. Torsdagen den 18 november 1943 var det åter dags för en stor räd, denna gång mot en reparationsdepå utanför Oslo. Två dagar tidigare hade Liberatorplan försökt sig på samma uppdrag, men då tvingats återvända då ett molntäcke täckte målet. Undertecknad, som vid den tiden var en flygintresserad skolgrabb på 15 år, vill här försöka återge händelsen, dels sådan jag själv upplevde den, dels genom hörsägen samt vad jag nu 30 år senare (1975) med hjälp av myndigheter och andra forskat fram under det senaste året. Foto via Ingemar Melin Foto via Ingemar Melin Det var vid 12-tiden och jag var hemma från skolan på frukostrast när ett ovanligt motorljud hördes. Jag sprang fram till fönstret för att se efter - och högt upp på den klara blå himlen såg jag då (under stor upphetsning) ett fyrmotorigt flygplan men med långa smala vingar….Liberator. Resten av rasten gick sedan åt att betrakta planet som kretsade över staden, men tyvärr, skolan kallade till flera lektioner. Senare nådde oss ryktet om att två stora bombplan hade landat på flygfältet. Efter sista lektionens slut blev det fart på cykeln för att köra ut och titta på de spännande maskinerna, men militär hade då hunnit sätta upp avspärrningar. På det långa avståndet kunde man bara skymta planens siluetter i skymningen. Jag träffade dock två kompisar som jobbade som springgrabbar och hade varit på plats från början - och dom kunde berätta. Foto via Nicklas Östergren Foto via Mikael Forslund Efter att ha kretsat en lång stund över staden och bl.a. gjort sväng över Hjälmaren strax öster om Örebro och där i vasskanten vid Sundby släppt några föremål, bl.a. ammunitionsband, landade den första Liberatorn kl. 13.10.
Springgrabbarna som tidigt anat att planet skulle landa, stod och väntade när det kom rullande emot dem och stannade endast 30 m från ett järnvägsspår vid fältets nordöstra hörn. De gick fram till planet just när besättningen (bl.a. löjtnant Fogerty och Walker) hoppade ut med pistoler i händerna. Grabbarna som talade litet engelska frågade flygarna: - English? – No, USA, svarade de och frågade sedan själva: - Sweden? – Yes, blev grabbarnas samstämmiga svar. Då blev flygarna (som trott sig vara i Norge) jätteglada, skrattade och tog i hand. Klappade om grabbarna och bjöd dem på cigaretter av märket Lucky Strike. Bombmålet. Foto via Bo Widfeldt USAAF förlustrapport efter anfallet. Foto via Bo Widfeldt Besättningarna som bestod av 2 x 10 man transporterades till polisstationen för förhör. Där ordnades det fram mat från en restaurang. Polisens samlingsrum gjordes om till sovsal. Vidare fick flygarna möjlighet att få ta ett varmt bad. En läkare tog hand om några smärre köldskador vilka bestod av förfrusna kinder och fötter. Dagen därpå (fredagen den 19/11, kl. 11.15) hämtades flygarna av militär personal för transport i taxi till internering i Dalarna vid Gångförbundets gård i Bäckehagen. Som kuriositet kan nämnas att en av taxichaufförerna hade smeknamnet "Chicago" sedan han som ung hade bott i USA. Därmed var han ju självklart synnerligen lämplig som engelsktalande guide. Enligt expertis var det något av en sensation att planet kunde ta sig ner på Örebros flygfält vid Gustavsvik som var (och fortfarande är) ett gräsfält på Ca 1200 x 900m. Att flyga dem därifrån ansågs definitivt omöjligt. Några svenska flygare från Västerås gjorde redan dagen efter nödlandningen försök att starta med planen, men marken var för lös. Enda utvägen verkade vara att montera ner planen. Dock inväntade men kyla och tjäle och under tiden fick militär från I 13 palla upp planen så att de inte skulle sjunka ner i leran. Vidare fick de bygga en provisorisk bro med timmer, sten och grus över en bäck som korsade fältet östra del. Detta för att förlänga startsträckan. Ovanstående artikel är författad av Arne Svensson, Örebro 1975 Färgprofil av Ingemar Melin |