1943-04-21

Lancaster Mk1 - Serial # ED312

83 Squadron - Wyton

Färgprofil av Ingemar Melin

• P/O CP McDonald, RCAF, 42 uppdrag, Pilot
• Sgt TJ Parrington, RAF, 32 uppdrag, Flight Engineer
• P/O Vic Nunn, F.A.F.V.R, 33 uppdrag, Navigator
• Sgt Cy Paley, RAF, 37 uppdrag, Bomb Aimer
• Sgt Maxie Coles, RCAF, 33 uppdrag, Wireless Operator-Air Gunner
• F/S Chris Ford, RAF, 38 uppdrag, Mid-Upper Gunner
• F/O Johnny Crebbin, FAF, 42 uppdrag, Rear-Gunner

Lancaster Mk1 i Klagshamn

- Sammanställt av Nicklas Östergren -

OL-F över England. Foto via 49 Squadron Association

Besättningen framför Miss Toronto 2, RAF Waddington, hösten 1942. Från vänster Charles McDonald "Mac" (pilot), John Crebbin (rear gunner), Cy Paley (bomb aimer), Vic Nunn (navigator), Max Coles (radio operator) och Vic Hill (Mid upper gunner). Foto via Jeff McDonald

Här följer McDonalds berättelse om uppdraget mot Stettin, vilket skulle bli hans 42:a.

Den 20 april blev vi informerade om uppdraget mot Stettin. Jag skulle ta ”F for Freddie” och vid 21:39 efter att ha cirklat över flygfältet ett par gånger, satte vi kurs mot Danmark på 4,000 fot.

Allt gick bra tills vi nådde den Danska kusten, där startade fyrverkeriet ordentligt. Men den värsta luftvärnselden var 5-6 miles söder om oss på vår styrbordssida. Vi såg fem bombplan skjutas ned. De flög alla lågt över Danmark precis över luftvärnets försvarszoner. Vilket var något nytt för oss så långt norrut som vi var. Månen lyste klart upp varje detalj på marken och vi höll kursen perfekt enligt min bombfällare Cy Paley.

Vi hade precis passerat den Tyska kusten på ca 16.000 fot när saker och ting verkligen började hända. Johhny rapporterade flera fientliga jaktplan och bad Chris att hålla ögonen på ett flygplan ca 1,000 yards på styrbords kvartssida. Jag planade ut efter att ha stigit till 16,500 fot och hade just börjat ”zick zacka”. Vi var nu ungefär fyra minuter in i Tyskland på den sista etappen till målet. Johnny rapporterade en Lancaster på vår babords kvartssida ca 1,000 fot ovanför.

”Sväng styrbord” skrek Johnny. Jag krängde över henne till en 70-graders bankning och tryckte ned nosen, samtidigt som jag tittade efter andra bombplan som kunde vara i min väg. I nästa stund exploderade det bakom mig och framför Vic. Jag insåg att vi blivit träffade. Sedan dök det upp flera hål i vindrutan precis framför mitt ansikte. Jag visste att dessa var från en kulspruta eftersom det var små och jämna hål. Kulorna genomborrade planet från styrbordssidans motor, bakom Tommy Parrington, flygmaskinisten, och gick ut igen genom min plexiglas vindruta.

Explosionen jag hade hört trodde jag var från en träff av en automatkanon, vilket senare visade sig stämma. Ingen sa något. Allt jag kunde höra var Johnnys och Chris kulsprutor och ett säreget ljud av kulot och granater som skar genom gamla ”F for Freddie” från för till akter.

Jag kände hur flygkontrollerna blev styva och automatiskt tittade jag på instrumentpanelen – hastighet 380 knop och höjd 12,000.

”Mac, oh Mac, jag har blivit träffad” skrek Chris Ford från tornet.

”Okej, Chris grabben, häng kvar i en minut så kommer vi ur den här röran”, sa jag.

”Fan”, tänkte jag, ”detta är förskräckligt”.

”Okej, plana ut Mac”, sa Johnny

Det var ingen enkel match att plana ut. Farten var nu 405 knop på 8,000 fot, vilket är en faktisk fart på nära 500 mph. Men vi grejade det gamla ”F for Freddie” och jag. Vi återfick kontrollen vid 6,000 fot.

Jag sa till Tommy och Maxie att se om Chris och återupptog kursen. Precis då rapporterade Chris, som led av smärta, brand i babords vinge. Det betydde bara en sak, vi hade träffats av spårljus i en av bränsletankarna i babords vinge.

Ja, jag kunde se elden nu, en liten fläck precis ovanför babords centrumtank. Ingen vits att försöka släcka den genom att störtdycka igen, för om den senaste störtdykningen inte blåste ut det, skulle ingenting göra det.

”Nåja”, tänkte jag, ”Vi kan fortfarande nå målet” så vi fortsatte

Johnny sa att ett fiendeplan, en Ju 88, hade närmat sig till ett avstånd av 150 yards och att han bokstavligen öste bly och spårljus i honom. Plötsligt slutade fienden skjuta och dök utom kontroll under vår akter och Johnny var fortfarande på honom medan han spann våldsamt mot jorden.

”Hells bells” Branden hade spritt sig till två andra ställen i samma vinge. Chris hade placerats i vilobädden och hade en illa sargad vänsterarm. Han hade träffats av ett skott från en automatkanon. Maxie och Tommy rapporterade detta till mig.

”Förbered er på att överge planet” Skrek jag åt besättningen.

Uppslag i Fw Kochs flygdagbok där anteckningen om nedskjutningen av en Lancaster vid Klagshamn under en frontflygning den 21 april 1943 finns inskrivet. Via Bo Widfeldt

Besättningen på den Ju 88 (D5+BW) som sköt ner McDonalds Lancaster. Från vänster Oberleutnant Herbert Koch, Hauptmann Velmeden och Hauptmann Herbert Schröder fotograferade vid NJG 3 på Grove i Danmark våren 1945.

Dags för ett svårt beslut – Vad skulle man göra nu? Det brann våldsamt på tre ställen i babords vinge och jag visste att hon inte skulle hålla ihop tillräckligt länge så att vi kunde nå till England. Jag vände tillbaka mot den tyska östersjökusten och meddelade alla att vara beredda på att hoppa direkt vid ett andra varsel.

”Stackars Chris”, sa jag till mig själv, ”jag undrar om han kan hoppa”

Vi nådde kusten och vände västerut. Vi flög nära kusten, så att vi inte skulle drunkna om vi var tvungna att hoppa. Bränderna blev värre.

Flygvapnets personal vadar ut till planet. Foto via Bo Widfeldt

Foto via Bo Widfeldt

Foto via Bo Widfeldt

Tanken slog mig då att vi kanske skulle försöka nå Sverige. När jag trodde att vi var direkt söder om Svergie, sa jag till Cy att dirigera mig. Sikten var fortfarande perfekt och jag såg ett annat plan bli nedskjutet över Danmark på vår babords sida.

Det var svårt att hålla gamla ”F for Freddie” på rätt köl. Styrbords fena och roder hade delvis skjutits bort. Ena sidan och övre delan av flygkroppen var som en schweizerost. Fartvinden från hålen i vindrutan piskade mig i ansiktet. Alla övre antenner hade också skjutits bort.

Jag beordrade Tommy att köra alla fyra motorer på babords centrum tank och att koppla på kompressorn. Jag tänkte att jag kanske kunde använda upp allt bränsle i den tanken och att bränderna därefter skulle slockna. Men jag kunde inte bli av med allt bränslet. Det fanns fortfarande 1,200 gallons i alla tankar.

Jag tänkte på hur många gånger jag hade snålat med bränslet för att kunna komma hem. Nu kunde jag inte bli av med det tillräckligt snabbt. Önskade att det varit en av de inre tankarna. Men sån tur hade vi inte. Det var en av centrumtankarna.

Foto via Bo Widfeldt

Nu kunde jag se ljusen från flera städer som små prickar flera miles framför oss. Detta måste vara Sverige.

Bränderna hade spridit sig till fem ställen nu. Jag gav nästan upp. Hon kommer att explodera när som helst. Antingen det eller så går vingen av mellan babords inre och yttre motor.

”Det gör inte så ont när vi kraschar” tänkte jag, ”men jäklar, hoppas inte att jag ställt till det och offrat sju man när vi kunde hoppat över Tyskland och åtminstone blivit krigsfångar”.

Men stackars Chris kunde inte inte hoppat. Så jag försökte övertyga mig själv att tro att jag gjort det enda rätta.

”Jo skepparn, detta är Sverige”, sa Cy, som tydligen just fått syn på en av de många öarna.

Foto via Bo Widfeldt

”Det svåraste av allt”, tänkte jag, ”kommer att bli att landa det här gamla flygande blosset”. Det är så vi måste ha sett ut, ett eldklot på kurs 240. ”Det kommer inte att finnas någon markpersonal att få QFE från. Undrar hur mycket fel min höjdmätare visar? Det kommer inte att finnas banljus och hon är svår att hantera med förstört roder och fena. Åt helvete med det. Vi är över land nu och jag är säker på att det är Sverige. Ljusen var fina men jag var för upptagen att lägga för mycket uppmärksamhet vid dem.

Jag gav order om att ”hoppa”. ”En av er kan hjälpa Chris. Utlös hans skärm med hjälp av antennvajern efter att ni kastat ut honom genom den bakre dörren.

Inte en enda av dem rörde på sig.

Foto via Bo Widfeldt

”Dra åt helvete”, blev svaret. ”Vi följer med dig”.

Nu fråga jag, vad gör man med ett sånt gäng? ”Bra killar”, tänkte jag. ”Dom vet att jag aldrig kommer att kunna lyfta ut Chris ensam innan vi bränns levande”.

Han var medvetslös nu, av blodförlust antar jag. Vi var nere på 3,000 fot enligt höjdmätaren och jag sa till Tommy att ändra tillbaka till de inte tankarna eftersom bränderna var långt gångna nu.

Tja, om du någonsin spelat baseball och ställningen är lika. Det är sista halvlan av den nionde. Baserna är fulla, två är ute och du har två ”strikes”. Då anar du hur jag kände. Skillnaden är att vi spelade för att vinna.

”Jag får inte svika de här killarna”

Foto via Bo Widfeldt

Jisses, jag trodde aldrig att någon kunde lita så mycket på en person, som de litade på mig – vilket förtroende. Modigt? Snacka om modigt. De där killarna är själva essensen av mod.

Den enda kommentaren var: ”Vi vet att du kan göra det, Mac”.

Jag hade en klump i halsen och hoppades att jag inte skulle svika dem.

Nu upptäckte jag något som såg ut som en naturlig grund vik strax utanför kusten (Klagshamn -FLC:s anm.) Jag gick ner till vad jag trodde var omkring 300 fot och undersökte min avsedda landningssträcka, så gott jag kunde i månskenet.

Transporten av flygplanet har nått Malmö där den väcker allmänhetens nyfikenhet. Foto via Bo Widfeldt

”Landningen måste vara tillräckligt mjuk så att bränslet inte skvätter för mycket på den brinnande delen av vingen, eller så att brinnande fragment faller i tanken och antänder det kvarvarande bränslet”.

Alla dessa saker flög genom mitt huvud när jag gjorde min anflygning. Jag fällde ned klaffarna 30 grader och vi närmade oss med landningstället uppe. Jag tänkte att jag inte skulle stalla flygplanet som man normalt gör vid landning, utan flyga kärran i vattnet med så liten vinkel som möjligt. På så sätt skulle vi inte falla något. Utan bara bromsas upp av vattnets motstånd.

Hon rörde vid vattnet och jag ryckte ratten tillbaka så hårt jag kunde. Allt verkade skaka och dara framför mig.

Lågor sköt upp 30 fot i luften när bränslet stänkte upp på den brinnande vingen. Jag var säker på att branden nu skulle förstöra flygplanet.

Vraket framme vid F 10 Bulltofta där det hamnade på skrotgården. Foto via Rune Jarl

Det var över. Jag kunde knappt tro det. Det verkade ta Tommy timmar att klättra upp genom pilotens räddningslucka, och jag kunde inte få av mig min sele. Jag drog och slet. Den hade trasslat ihop sig med fallskärmsselen och flytvästen. Jag knäppte upp min flytväst och slet som fan.

Det var lågot överallt och jag var inte på humör att bli stekt (inte än iallafall). Jag kom upp ur luckan som ett skott. Retsen av besättningen hjälpte Chris i jollen som hade fungerat ordentligt.

Plötsligt började jag inse att flygplanet flutit en lång tid. Vi kunde väl inte stå på botten? Sen såg jag Tommy vada i midjedjupt vatten. Senare skrattade vi alla när Maxie höll för näsan och hoppade av styrbords vinge i 3 1/2 fot djupt vatten.

Vy inifrån kroppen. Foto via Bo Widfeldt

Alla hjälpte Chris genom att turas om att bära honom. Det var bara ca 200 meter till strandkanten så vi klarade det utan problem.

Stackars Chris slocknade som ett ljus när vi nådde stranden. Tommy och jag gick för att leta upp en läkare och resten av gänget stannade hos Chris.

Vi togs snart hand om av Svensk militär och Chris sändes till närmaste sjukhus. Hans arm kommer att bli okej.

McDonalds loggbok. Foto via familjen McDonald

Jag tycker att min besättning bör ges medaljer för modet och beslutsamheten de visade när de ställdes ansikte mot ansikte med döden. De litade på mig, en för alla och alla för en ungefär. Trots de hade chansen att hoppa TVÅ gånger.

Men nu? Jag skulle ge vad som helst för att vara tillbaka på jobbet igen, att vara i en Lancaster igen med nya mål att flyga till och nya uppdrag att fullfölja.

Skriven för Canadian Press av PO. CP. McDonald, DFC, DFM, Royal Canadian Air Force.(troligen under interneringen, och därför har strategiskt hemlig information om uppdraget utelämnats, FLC:s anm.)

Från vänster F/O Crebbin, P/O McDonald och Sgt Coles fotograferade vid centralstationen i Stockholm under resan upp till Falun och internering vid Främby. Foto via Bo Widfeldt

McDonalds interneringskort. Via Bo Widfeldt

Besättningen under interneringen i Främby, Falun 1943. Foto via McDonalds familj

En bit smält aluminium som droppat ner vattnet efter landningen. Nicklas Östergren fick denna som 11 åring, i gåva av ögonvittnena Lars och Margit Hansson, Klagshamn. Foto: © Nicklas Östergren

Pilotens son, Jeff McDonald, på sverigebesök i oktober 2005. Tack vare direktkontakt har mycket intressant information kunnat delas. Foto: © Nicklas Östergren