1942-09-05

Handley-Page HP 52 Hampden TB 1 - Serial # P5304

455 Squadron, Leuchars, Skottland

Färgprofil av Torstein Landström

• Sgt E.J Smart, Pilot
• F/S T.G. Nicholls, Navigator
• F/S L.A. Biggin, Wireless Operator
• Sgt J.M.O. Harris, 2 Wireless Operator
• Cpl D.H. Nelson (Mechanic)

Bombplan störtar vid Arvestuottar

- Sammanställt av Bengt Hermansson -

Efter skrifter, dokument, bilder och arkivmaterial framforskat av Magnus Löwenstein och medlemmar i Norrlands Historiska Förening

Hampden P5304 JS-L 1941 innan den överfördes till 455 Sqn. Foto via Magnus Löwenstein

Den historiska bakgrunden till detta haveri är i stort sett detsamma som för den Handley-Page Hampden TB1 AE 436 som samma natt havererade på fjället Tsatsa.

Exakt vad som hände är inte till fullo klarlagt. Versionerna om händelseförloppet varierar starkt. Klart är att flygplanet var en tvåmotorig torpedbombare av typ Handley-Page HP 52 Hampden TB 1 byggt i augusti 1941 i Kanada av Canadian Associated Aircraft. Planet hade serienummer P5304 och kod UB-H.

De fem i besättningen ombord tillhörde RAAF ( Royal Australian Air Force) och ingick RAAF 455 Sqn.

Den knapphändiga haveriutredningen visar att flygplanet träffat marken i mycket brant dykvinkel. Nosen och höger vinge tog mark först, bakkroppen bröts av åt höger och kastades åt sidan. Av den enorma kraften vid nedslaget kastades ett par besättningsmän ut och påträffades senare svårt lemlästade en bit från vraket. Navigatören längst fram i nosen dödades även han omgående. En explosion uppstod vid nedslaget varvid flygplanet totalt sönderdelades och de andra ombord omkom. En stor krater bildades på platsen. Flygplanuret som påträffades 1983 hade stannat på 01:04.

Hampden P5304 UB-H i 455Sqn 1942 (med annan besättning i förgrunden). Foto via Magnus Löwenstein

Vi skall här redovisa de två officiella händelseförloppen (1) och (2).

1. Den 5/9 1942 har flygplanet över den svenska fjällvärlden troligtvis, i likhet med planet på Tsatsa, mött ett väder som medfört stora nedisningsproblem på vingar och stabilisator vilket lett till svårigheter med att hålla höjd och manövrering av planet. En annan bidragande faktor kan vara att, enligt engelska rapporter, förgasarna på de 1000 hkr starka 9-cylindriga stjärnmotorerna av typ Bristol Pegasus XVIII var mycket känsliga för isbildning. Av de funna resterna visar en av propellrarna att den ena motorn inte var igång vid haveritillfället. Med beaktande av dessa indicier kan antas att flygplanet överstegrats och sedan manöverodugligt gått ner i marken nästan vertikalt.
   
   
2. Här följer en berättelse av Harald Jörgensen, hemvärnschef i Arjeplog under krigsåren. Denna text finns i original på Silvermuseet i Arjeplog. Jörgensen skrev ner dessa minnesbilder så sent som 1986 vilket kan förklara vissa sakfel och brister i återgivningen.
   
   Den andra september 1942 sköt Luftwaffe ner ett tvåmotorigt plan över Arvedstuottar efter att förföljt det över svenskt område från Strimasund. Luftwaffe återvände efter nedskjutningen till Bodöbasen, som var tyskarnas flygbas i Nordnorge under hela tiden kurirlinjen London-Murmansk upprätthölls av de allierade.
   
   Nedskjutningen sågs av Samen Juho Grufvisare från Karats, som vistades i området med sina renar på väg ner till kustbetet. Han blev så skrämd av vad han såg att han övergav renarna och gick hem till Jokkmokk. Han var så tagen av upplevelsen att först tredje dagen efter sin hemkomst kunde samla sig till att anmäla händelsen till polisen, som drog på stort larm till flygbasen i Luleå. Militärområdets befälhavare i Kalix, flygstaben i Stockholm och hemvärnschefen i Arjeplog. Jag fick larmet natten mellan den 9-10 september.
   

   

   Haveriplatsen 1942. Foto via Magnus Löwenstein

   Spöken

   Först klockan 09:00 den 10 fick jag tag på Grufvisare per telefon och bestämde med honom att han skulle vara i Volvojaurekåtan samma kväll, för att visa mig var han sett störtningen. Vid 11-tiden på kvällen kom jag fram till kåtan. Jag hade med mig Arvid Sundsten, en gammal tränad hemvärnsman samt hans son Göran. Grufvisare låg i kåtan och eldade för att hålla spöken på avstånd, som han sa. På morgonen skulle han visa oss var vi skulle leta. Han slog ut med högerarmen i en halvcirkel, begränsad av Mavas och Randijaur i öster med orden ”Där var det”. På frågan hur långt det kunde vara till nedslagsplatsen sa han ”Mycket långt”. Han var inte vidare talför. Han var rädd. Vi skiljdes från honom vid kåtan och han försvann som en oljad blixt på stigen hem till Jokkmokk.

   

   De omkomna bärs bort från haveriplatsen. Foto via Magnus Löwenstein

   Maten slut

   Vi satte igång med kikarspaning efter cirka 7 kilometer långa kompasslinjer. Det var ganska öppen terräng så långt upp på fjället. Vädret var jäkligt. Den 14 var maten slut och krafterna började sina. Vi satt alla tre i rad på en ravinkant och vilade ut efter sista kompasslinjen. Jag satt och slötittade i kikaren, stannade och tittade tillbaka på något vitt som fladdrade i en björk. Jag tittade igen och lämnade kikaren till den äldre Sundsten. ” Det är bara en näverbit som blåser” sa han. ” En så stor näverbit finns inte” sa jag. ” Vi måste undersöka vad det är ”.

   

   Haveriplatsen med den i texten nämnda "gropen". Foto via Magnus Löwenstein

   Karta

   Efter tre kilometers marsch visade sig fladdret i björken vara en kvadratmeterstor karta över Nordkalotten ända fram till Uralbergen. Eftersom det blåst västlig vind hela veckan, gick vi västerut. Snart hittade vi diverse metalldelar och andra effekter, och därefter själva nedslagsplatsen.
   
   Jag kunde konstatera att det var fyra lik, att krevadgropen var vattenfylld och omöjliggjorde allt vidare arbete och efterforskningar, att vi alla tre var uthungrade efter att inte ha ätit sedan kvällen före, att det började skymma och att det var hög tid att försöka hinna fram till Seidegava innan mörkret blev alltför kompakt. Vi kom fram till Seidegava vid tretiden på morgonen där vi väckte upp gårdsfolket och lade oss att sova på köksgolvet.

   

   Närbild på den vattenfyllda "gropen". Foto via Magnus Löwenstein

   Mådde illa

   Efter två dagars kommunikation per telefon med flygmyndigheter på diverse håll, var jag på väg tillbaka, nu med en pluton hemvärnsmän. Jag hade beställt ett flygplan som skulle gå ned på Arvesjaur för att därifrån flyga liken, eller det som var kvar av flygbesättningen, till i första hand Umeå. Det tog en hel dag att fiska upp alla kvarlevor ur den vattenfyllda krevadgropen. Mannarna mådde illa. Ingen hade väl sett verkligheten på så nära håll. Jag och min närmaste man fick bära ihop kvarlevorna och försöka att passa ihop de olika delarna till fyra kroppar.
   
   Dagen därpå kom ett plan för att hämta liken. Mina mannar hade fått flyga hem dagen innan. Det planet hade inte plats för bårarna. Ingen ville stanna kvar för att hålla vakt, varför jag själv fick göra det.

   

   Haveriplats 1942 med omkommen besättningsman till höger. Foto via Magnus Löwenstein

   Revolvrar m.m.

   Det blev flera dagars arbete med att sortera den mängd av saker jag tagit till vara. Kartor, dagböcker. löständer, revolvrar, regementsmärken, nationsmärken, orderböcker, lastnotor, ammunition med mera. Därtill besättningens personliga tillhörigheter, brev och fotografier. Allt genomdränkt av olja, lysol och smutsvatten. Sedan grejorna torkat skickades de till flygstaben i Stockholm.
   
   I mitten av oktober var det dags igen. Ett statstelegram från flygstaben gav mig order om att ensam bege mig till olycksplatsen för att leta efter ett visst dokument som staben saknade bland alla Murmanskhandlingar. Sedan jag kommit fram gick jag i två dagar och rotade i sumpen med illaluktande vatten och sörja utan att hitta någonting. Jag tänkte ge upp. Jag gick slutligen och strosade en vända i terrängen och hittade det efterfrågade dokumentet 200 meter från den plats det borde vara.

   En fattas

   I oktober 1943 kom nästa order från flygstaben. Alla översända saker från det störtade planet hade jämförts och underhandlingar med flygdepartementen utomlands konstaterades att det måste finnas ett femte lik kvar på fjället. Jag gav mig iväg och fick sällskap av Ruben Svenonius. På andra dagen hittade vi i krevadgropen vad som varit en manskropp. Den var i sådant skick att den fick behandlas mycket varsamt. Därför beslöt jag att kvarlevorna, insvepta i uniformsresterna skulle stanna på fjället.
   
   Vi reste en kummel av stenar, nog stora att inte rubbas av rävar och järvar, och Ruben band ihop ett kors av två björkar. Vi hängde fast en stålhjälm vi hittade. I en ficka på det som varit en snygg uniform, hittade jag ett amatörfoto av en flicka som tydligen hette Dorthy och som troligen stått den omkomne nära.

   Träffade fästmön

   Flera år därefter på ett riksmöte för Sveriges hemvärnsbefälhavare, kallade general Cederschöld mig till sitt bord. Han tog fram det foto jag hittat och föreställde mig för en australiensisk flicka, förebilden på fotot. Tre dagar senare lotsade jag denna flicka samt hennes svärföräldrar till störtplatsen och graven. Efter framkomsten lämnade jag de anhöriga i fred i flera timmar och höll mig i bakgrunden till dess jag ansåg det nödvändigt att bryta upp.
   
   Det var sista gången jag var vid platsen. Och det sista jag hade att göra med ett flyghaveri, bland ett halvdussin, som gripit mig mest av alla.

Så långt Harald Jörgensens berättelse. Mycket av dessa ” ögonvittnesupplevelser” låg till grund för de svenska militära myndigheternas rapporter.

Haveriplatsen idag med den fortfarande vattenfyllda "gropen". Foto via Magnus Löwenstein

Samen Juho Grufvisare berättade att han och sonen Anders var uppe på fjället och såg till sina renar. Då hör man motorbuller och ser uppåt sjön Arvesjaure ett flygplan komma mot dom.

Flygplanet viker av söderut runt Arvestuottar, det kommer eld och rök från den ena motorn.

Efter en kort stund ser dom en stor eldsflamma en bit söderut.

Som ett bevis på att flygplanet verkligen anfallits av ett tyskt jaktplan anger man långt senare att det finns tydliga kulhål i den förut nämnda propellern. Forskning  ger dock vid handen att inget tyskt nattjaktsflyg fanns vid de möjliga tyska baserna i Nordnorge 1942. Kulhålen kan ha åstadkommits av skjutglada Samer eller jägare som passerat vrakplatsen långt innan propellern bärgades. Man hittade också tomhylsor i vrakresterna som antingen tyder på luftstrid eller troligare på de obligatoriska provavfyringar som gjordes precis efter start. Om Samerna verkligen sett eld i flygplanet kan händelseförloppet vara sådant att en motor fattat eld på grund av överhettning till följd av nedisning eller annat tekniskt missöde. Vad som i realiteten orsakade händelsen får vi förmodligen aldrig reda på.

Haveriplatsen idag. Foto via Magnus Löwenstein

De fem omkomna var:

• 400842 Sgt Edward John Smart  Flygförare 25 år
• 400331 F/S Thomas Graham Nicholls Navigatör 22 år
• 1358006 F/S Louis Arthur Biggin  Flygskytt 27 år
• 408129 Sgt John Macenzie Oberlin Harris Flygskytt 20 år
• 6707 Cpl Donald Henry Nelson  Mekaniker 21 år