1942-09-05

Handley-Page HP52 Hampden TB.1 - Serial # AE436

144 Squadron, Leuchars, Skottland

• P/O D.I. Evans, Pilot
• F/O W.H. Bowler, Navigator
• F/S J.S. Jewett, Wireless Operator
• F/S J.P. Campbell, Turret Gunner
• Cpl B.J. Sowerby (Mechanic)

Engelskt flygplansvrak hittas efter 34 år i svenska fjällvärlden

- Sammanställt av Bengt Hermansson -

Efter Magnus Löwensteins skrifter, rapporter och bildmaterial

Hampden AE436 JP-L över England 1942. Foto via Magnus Löwenstein

Våren 1976 var till en början en helt vanlig vår i Sareks nationalpark. Det enda ovanliga var den tidiga värmen. Den gjorde att delar av fjällmassiven fick en tidig snösmältning.

Här följer en unik berättelse av Åke Wahlquist, Lindesberg. Åke var den person som i augusti 1976 hittade flygplanet orört efter 34 år på fjälltoppen.

Bombplan i Sarek

av Åke Wahlquist

Haveriplats 1976. Foto via Peder Thorell

I augusti 1976 är en lyckad Sarekvandring på väg att avslutas. Jag och min bror kommer från Sarvesvagge via Jeknavagge och går ner i Njåtsosvagge. Det är en fantastisk syn med de tre djupt blå Njåtsossjöarna nedanför oss. Vi har fint väder och slår läger öster om Lulep Njåtsoajaure. Innan kvällskylan börjar göra sig gällande hinner vi med ett skönt bad.

Topptur till Tsatsa.

Även nästa dag bjuder på fint väder. För min bror är det den första fjällvandringen och nu är han trött. Vi har under åtta dagars vandring gjort flera passövergångar och han vill ha en vilodag. Jag föreslår en bestigning av det, när man står vid Lulep Njåtsosjaure, oerhört magnifika Tsatsa, men får gå själv.

Haveriplats 1976. Foto via Peder Thorell

Jag går opp i dalgången öster om Tsatsa och angriper berget därifrån. Det blir en påfrestande vandring uppför. På halva vägen står en flock renar och svalkar sig i en snölega. Jag vandrar och klättrar i flera timmar. Först är renarna som prickar ovanför mig, sedan är jag ganska nära dem utan att de bryr sig, sedan återgår de till svarta prickar, nu nedanför mig. Väl uppe på kammen och toppen av Tsatsa får jag en fantastisk belöning. Alla topparna i Sarek, den enorma högslätten Luottolako i förgrunden, Padjelanta med Virihaure, Saggat vid Kvikkjokk, Tjuoltavagge och Njåtsosvagge. Bara några meter framför mig, fast med 1100 meters höjdskillnad , ligger min bror vid Lulep Njåtsosjaure. Jag kan förståss inte se honom, men väl en vit prick som jag bestämmer måste vara vårt tält. På högfjällskursen 1970 hade jag av Staffan Tegnér fått lära mig en del högfjällsteknik. Jag har alltid varit mest vandrare och undvikit de mer tekniska sätten att ta sig fram, men ett givande och snabbt sätt att förflytta sig utför på snö hade jag tagit till mig och tillämpat flera gånger. När jag gick upp hade jag sett ett flertal långa lagom branta snölegor och bestämt mig för att utnyttja dessa på vägen ner.

Detta innebar att jag från toppen av Tsatsa gick ner åt söder för att sedan vika av österut.

Haveriplats 1976. Foto via Peder Thorell

Skrot i stenöknen

Jag är fortfarande bara något hundratal meter under toppnivån och vandrar österut över en enorm stenöken. Jag följer varje fotsteg med blicken. Bland stenarna finns plötsligt aluminiumskrot och andra metalldelar. Jag fortsätter min vandring automatiskt ytterligare flera steg innan jag reagerar. Jag stannar och lyfter blicken. Några hundra meter längre bort ligger något, som jag inte väntat mig. Tsatsa visar sig vara ett fjäll med få bestigare och det jag finner visar också att Sarek är vildmark.

Cockpit. Haveriplats 1976. Foto via Magnus Löwenstein

Jag går fram. Jag befinner mig i en smärre chock. Jag står vid cockpit och funderar över vad det egentligen är för något jag ser. I vraket, det som finns kvar av planet, är relativt tomt, lite elektriska installationer och annan enkel utrustning. Först därefter tittar jag ner i området kring mina fötter. Där finns ett kranium, som jag ser först nu, och övriga skelettdelar av en människa. Detta tillsammans med ett stort antal bomber, ammunition, kulsprutor och all möjlig bråte, huller om buller i stenskravlet. Bomberna är syrgastuber. Det har brunnit vid planet, där finns inga textilier. Två andra män som lyckats ta sig från eller kastats ur planet ligger i sina flygaroveraller. Bland stenarna en bit från planet hittar jag en bok, fullt läslig. Titeln är: "A diary from Berlin". Det finns också allt möjligt annat bland stenarna, en toarulle, en sjukvårdsväska.

Haveriplats 1976. Foto via Magnus Löwenstein

Jag har inte mycket film kvar i kameran men tar förståss en del bilder. Jag har ingen aning om vad det kan vara för något jag hittat. Jag förstår att jag är först på platsen efter en katastrof och inser att det jag funnit måste härröra från andra världskriget.

Bild på haveriplatsen tagen av en fotospaningsdraken från F21. Foto via Peder Thorell

Synlig vit fläck

Tre dagar senare är jag i Kvikkjokk och ”larmar” polis. Nästa dag kan jag redan, strax efter att vi med helikopter lämnat Kvikkjokk, se en vit fläck på Tsatsa, som bara jag vet representerar ett kraschat krigsflygplan. Jag får delta i den första utredningen och en för mig smått komisk avspärrning av platsen. Vi hittar efter en bra stunds letande de tre männens pistoler. Vi hittar fler än tre fallskärmar, men att någon skulle klarat sig överlevande förefaller helt omöjligt.

Det rådde uppenbarligen extrem nyhetstorka och både svenska och internationella tidningar skrev om den här historien dagligen under en till två veckor. Det var spännande, det dröjde flera dagar innan det blev klart vad det var för något jag hittat och vad som verkligen hade hänt den där septembernatten under kriget.

Den nionde september 1942 anlände två engelska flygare till Kvikkjokk. Löjtnant David Evans och korpral Bernard Sowerby uppgav vid förhör som hölls hos Landsfiskalen i Kvikkjokk att de båda tillhört en kanadensisk besättning som skjutits ner av tyskarna varvid tre besättningsmedlemmar omkom. De uppgav att dom hade flytt ur tysk fångenskap och tagit sig över gränsen till Sverige. Här följer den påhittade historien engelsmännen dukade upp för den militäre förhörsledaren kompanichef för 1 bevakningskompaniet Löjtnant Björn Cederstam den 9/9 1942:

Haveriplats 1976. Foto via Magnus Löwenstein

Evans och Sowerby berättar att de störtat med en bombmaskin på norskt område någonstans c:a 15 engelska mil från svenska gränsen. I flygplanet befunno sig förutom Evans och Sowerby tre kanadensare, vilka vid störtningen omkommo bl.a. genom brännskador, då planet fattat eld. Evans ådrog sig en del skrubbsår på höger ansiktshalva, underarmar och händer, men var i övrigt oskadd. Sowerby var helt oskadd. Efter störtningen blevo de tillfångatagna av ett par norrmän och två tyska soldater och förda i förvar i en norsk by. Efter en dag och en natt lyckades de emellertid med tillhjälp av ortsbefolkningen fly och togo vägen österut utmed en fjälldal mot svenska gränsen, därifrån följde de en ådal fram till Kvikkjokk. Anlända dit hade de varit på väg i 7 dagar och 6 nätter. På färden hade de sovit under bar himmel och icke träffat en mänsklig varelse. De hade livnärt sig på de näringspreparat i tablettform de medfört i uniformen. Närmare uppgift om vilket förband de tillhörde, ang. planet m m vägrade de att lämna. De hade startat från en bas i Skottland.

Denna kända historia gjorde att utredarna misstänkte att planet som hittats 1976 var Evans.

Att vraket på fjället var en engelsk tvåmotorig bombare av typ Handley-Page Hampden kunde snart bestämmas av de rester som återstod. På insidan av en inspektionslucka fann man målat AE 436. Via andra påträffade tillverkningsplåtar på motor (bara en motor påträffades 1976) och annat kunde det snart bekräftas att flygplanets individ var AE 436 och hade kodmärkning J-PL. Vidare återfanns utrustningsdetaljer med texten RCAF ( Royal Canadian Air Force) vilket placerade planet i 144 Squadron.

Fynd av namnmärkt utrustning bevisade att planet var det samma som Sowerby och Evans lämnat 34 år tidigare. Två av de tre påträffade omkomna identifierades med hjälp av deras ID-brickor (William Bowler och John Campbell). Identiteten på den tredje omkomne fastställdes genom uteslutningsmetoden (James Jewett).

Haveriplats 1976. Foto via Magnus Löwenstein

Vad var sanningen bakom den händelse som Evans och Sowerby lade fram för de svenska förhörsledarna?

Bakgrunden var att tyskarna hade placerat slagskeppet Tirpitz uppe i de norska fjordarna där skeppet utgjorde ett stort hot mot de allierade konvojerna till Murmansk. Flera konvojer hade utsatts för angrepp där konvoj PQ 16 lidit stora förluster med många sänkta fartyg av både u-båtar och torpedflyg från Norge. Trots varningar och avrådan sände Churchill iväg ännu en konvoj, PQ 17. Det blev en katastrof där endast 11 av 33 fartyg nådde hamnen i Murmansk.

Det engelska amiralitetet försökte nu att tills vidare inställa konvojtrafiken men Churchill hade besökt Stalin i Moskva och lovat sända ytterligare en konvoj i augusti med namn PQ 18.

Engelsmännen började omedelbart med förberedelser. Det beslutades att bl a 144:e och 455:e skvadronerna med torpedflygplan av typ Handley-Page HP 52 Hampden TB I skulle överföras till nordryssland och baseras på basen Vaenga. Både 144:e och 455:e skvadronerna tillhörde Coastel Command och hade sin bas på Leuchars. En amerikansk kryssare, Tuscaloosa, avseglade från Clyde mot Murmansk med 300 ton förnödenheter och 157 man markpersonal. Kryssaren eskorterades av två jagare med ytterligare 40 ton förnödenheter vardera.

Den andra september fick 144:e och 455:e skvadronerna order om förflyttning till Sumburgh på Shetlandsöarna. På kvällen klockan 20:30 den fjärde september 1942 startade Pilot Officer David Evans och hans besättning, navigatör Flying Officer William Bowler, 29 år från Vancouver, flygskytt Flight Sergeant John Campbell, 27 år, från Vancouver och signalist/skytt Flight Sergeant James Jewett, 21 år, från Montreal. Eftersom man flög utan torpeder ombord kunde man ta med fler passagerare. Därför medföljde även signalmekaniker Corporal B.J Sowerby.

Flygplanet man flög var en Handley-Page HP52 Hampden TBI.( Torpedo Bomber Mark I) Planet var byggt i augusti 1941 av English Electric i Preston med tillverkningsnummer EEP9277 och serienummer AE 436. Planet tillhörde Coastel Command 144Sqdn. Med anropskod J-PL.

Haveriplats 1976. Foto via Magnus Löwenstein

Inalles 16 Hampdenflygplan från 144 sqdn lyfte denna kväll mot basen Afrikanda i norra Ryssland inte långt från finska gränsen. Flygningen var planlagd att gå mot Norge norr om fjället Okstindan på 1915 meters höjd och vidare in över Sverige mot Överumans västspets och sedan in över Finland mot Afrikanda. Flygsträckan Sumburgh-Afrikanda är c:a 1882 km. Några maskiner flög sträckan på 6 timmar och 40 minuter. En medelhastighet på c:a 283 km/t. För AE 436 del var sträckan Sumburgh-Tsatsa c:a 1220 km. Om man hållit medelfarten 283km/t skulle flygtiden varit c:a 4 timmar och 19 minuter.

På grund av en ovädersfront med låga moln hamnade AE 436 något ur kurs och tog av längre norrut, mot högre terräng. Väderläget gjorde att planet drabbades av nedisning. Flygplanet träffade fjället Tsatsa sannolikt någon gång mellan 01:20 och 02:30. Islaget skedde i ett svagt motlut. Fjällterrängen på dessa höjder består till 100% av grova stenblock så när maskinen träffade marken revs plåt upp, propellrar och motorer slets loss och planet hasar c:a 400 meter medan flygplansdelar, utrustning och besättningsmedlemmar bryts loss och kastas ut bland stenarna.

Bakre delen av flygkroppen bryts av i höjd med vingbakkanten, viker sig och lägger sig parallellt med resten av planet som fattar eld. Navigatören Bowler och Akterskytten Campbell kastades ut under förloppet och avled troligen omgående. Signalisten Jewett blev kvar på sin plats när planet fattade eld och omkom även han. Piloten Evans kunde ta sig ut genom hålet i den bortslitna huven. Evans uppges ha haft brännskador i ansiktet. Detta kan ha uppstått om han eventuellt har försökt att undsätta Jewett. Sowerby uppger i efterhand att han kastats ur planet. Sowerby hade sin plats i det minst skadade partiet på flygplanet. Förmodligen har han kunnat lämna flygplanet genom den oskadade takluckan.

Haveriplats 1976. Foto via Magnus Löwenstein

Efter detta tog sig Evans och Sowerby till fots ner till Kvikkjokk där man då dukade upp en helt annan historia, förmodligen för att bli snabbt hemskickade och inte internerade.

Under den bevakade tågresan ner till Falun fantiserade engelsmännen vidare för kapten Nyberg och berättade att man den 31/8 klockan 22:30 startat från Shetlandsöarna och fällt en 1000 kg mina utanför Narvik. Vinden hade varit sydvästlig och mycket stark. Under flygningen mot målet hade höger motor inte arbetat bra. Molnhöjden hade efter hand minskat varjämte isbildning börjat uppträda på vingarna. Evans hade i samråd med spanaren beslutat att fälla minan och återvända till basen. När beslutet fattades trodde Evans att planet befann sig vid norska kusten mellan Narvik och Trondheim. Vid denna tid fanns, på grund av avståndet från basen, ingen radioförbindelse. Under återflygningen hade planet lagts i plané, kommit igenom molnen på 100 meters höjd och hamnat på en höjdsträckning, varvid flygplanet omedelbart fattat eld. Vid islaget hade endast Evans och Sowerby varit fastbundna på respektive platser. Haveriet inträffade 1/9 klockan 22:30. Evans och Sowerby kvarstannade i närheten av flygplanet. Efter ett par timmar hade två tyskar och två norrmän tillfångatagit dem och efter en föga grundlig kroppsvisitation fört dem till en by. I byn hade Evans träffat en tysk som troligen var officer. Tyskarna hade uppträtt korrekt. Evans och Sowerby hade blivit inhysta i en träbyggnad, i ett rum med ett litet fönster. Något förhör hade inte hållits. Omkring klockan 24:00 hade Evans och Sowerby beslutat att fly. De hade då varit i fångenskap i 20 timmar. De hade slagit ut fönstret och klättrat ut. Någon vaktpost hade de inte kunnat se. Evans förklaring till tyskarnas slappa vakthållning var, att de ansett honom för svårt skadad för att kunna fly. Vid haveriet hade nämligen Evans fått ett sår på hjässan. Blodet från detta jämte brännsåren i ansiktet hade utgjort en skrämmande anblick. Efter att några timmar ha vandrat i östlig riktning kommo de till ett par ensliga norska gårdar, där de erhöllo mat och fingo vila ut. Därpå anträdde de vandringen till Sverige.

Efter påpekande från Kapten Nyberg att det måste ha varit flera flygplan som verkställt minutläggningen svarade Evans att: tjugo-trettio flygplan, kanske hundra" deltagit i operationen. Det visste han inte.

Den 12 september anlände man till Falun och Främbylägret. Här fick de sitta under en kort period. Redan den 21 september fick dom resa tillbaka till England via kurirflyg från Bromma.

Kvarlevorna av besättningsmännen som hittades 1976 fördes under hedersbetygelser ner till Göteborg och gravsattes den 24 september 1976 på Kvibergskyrkogården.

Från begravningen av AE436 besättning på Kvibergkyrkogården i Göteborg 1976. Foto via Magnus Löwenstein

Vrakresterna bärgades av engelsmän och transporterades till England och Lincolnshire Aviation Heritage Centre i East Kirkby. Här skall delarna ingå i ett restaureringsprojekt av ett annat Hampdenflygplan. Flygföraren Evans hade vid förhören sagt att man hade problem med en av motorerna som gick varm. Vid examineringen i England av en större vrakdel från cockpits vänstra sida upptäcktes att mekanismen som reglerade kylflänsarna till motorn hade en skada. En liten mutter hade kilat sig fast i reglagekedjan och låst hela mekanismen. Kan denna lilla mutter ha varit en bidragande orsak till haveriet?

Liten utställning av vrakdelar från AE 436 på East Kirkby. Foto via Magnus Löwenstein

AE 436´s andra motor påträffades den 21/7 1987 en km från haveriplatsen och på 400 meter lägre höjd. Den hittades av Tjelvar Öster från Sundsvall vid fjällvandring på Tsatsa. Motorn bärgades och fraktades också den över till England.

Tjelvar Öster, Sundsvall, med den saknade motorn från AE 436 som han hittade 1983. Foto via Magnus Löwenstein

De tre kanadensiska flygarna som omkom på Tsatsa var:

• J7210 Flight Officer Henry William Bowler, född 1912 i Vancouver
• R69686 Flight Sgt Parker John Campbell, född 1915 i Vancouver
• R56396 Flight Sgt Steven James Jewett, född 1921 i Montreal

De tre ligger begravda på Kvibergkyrkogården i Göteborg.

Tillsammans med den alltför tidigt bortgångne Magnus Löwenstein har ett flertal verkliga entusiaster som Bosse Stenström, Bengt Bergström och Kent Klingstedt m fl i Västernorrlands Historiska Förening gjort ett gediget jobb särskilt med de båda Hampdenhaverierna med att besöka haveriplatserna, kontakta personer, kartlägga händelseförlopp och samla in fakta från alla håll och kanter både i Sverige och utomlands. En föredömlig insats.

Magnus Löwenstein vid de återuppbyggda resterna från AE 436 på East Kirkby. Foto via Magnus Löwenstein