1940-09-27
Handley Page 52 Hampden Mk. B.1 - Serial # P2090
61 Squadron, Hemswell
Färgprofil av Torstein Landström
- P/O R.P. Earl, Pilot
- P/O W.D. Hermon, Navigator
- Sgt J.C. Williams, Air Gunner & Wireless Operator
- Sgt D. Sinclair, Air Gunner & Wireless Operator
Den första begravningen i Helsingborg av flygare från Samväldet
- Text av Rolf Arvidsson -
E-post: roboar.ny@gmail.com
På sommaren 1940, efter Frankrikes fall och evakueringen från Dunkerque – händelser som tillsammans anses vara den största katastrofen i brittisk militär historia – var Storbritannien i en desperat situation och måste samtidigt utkämpa Slaget om Storbritannien. Detta ursinniga luftslag, som gällde herravälde i luftrummet över Engelska Kanalen och södra England, har i efterhand daterats från 10 juli till 31 okt. Storbritannien fick också genomlida "Blitzen" från den 7 sept ända till maj 1941.
Under dessa mörka dagar, måste Storbritannien försvara sitt eget territorium med alla till buds stående medel. Royal Air Force fick ta ett stort ansvar i denna ödesdigra kamp. Ett mycket viktigt uppdrag för RAF var att ta kriget till hjärtat av Nazityskland. Spjutspetsen i denna kamp var RAF:s bombkommando. I jämförelse med motsvarigheten i tyska "Luftwaffe", var brittiska bombkommandot av mindre styrka, både med hänsyn till kvantitet och teknik. Under våren 1940, hade brittiska bombflyget försökt att gå till attack i dagsljus, men efter svidande förluster hade man ändrat taktiken till att huvudsakligen utföra bombräder under dygnets mörka timmar. Brist på lämpliga navigeringsinstrument gjorde att resultaten av bombanfallen blev usla. Nattbombning, under denna tidiga fas av kriget, utfördes huvudsakligen av tvåmotoriga bombplan av typerna Whitley, Wellington och Hampden. De tunga fyrmotoriga bombarna intog scenen under ett senare stadium av kriget.
Några tyska bombplan släppte av misstag bomber över London på natten 24-25 augusti 1940. Som vedergällning skickade RAF:s bombkommando iväg ca 50 flygplan, de flesta av typerna Hampden och Wellington, till det första flyganfallet mot Berlin följande natt. Ingen av dessa två räder orsakade någon större skada i de två huvudstäderna, men det var en tydlig fingervisning till tyskarna att de inte skulle känna sig säkra i sitt eget "Vaterland". Chefen för "Luftwaffe", Hermann Göring, hade före kriget klart deklarerat att inget fiendeplan skulle kunna anfalla Tyskland. Fram till nu hade många räder genomförts av RAF:s bombflyg, men detta var den första mot Berlin. Det var en stor prestigeförlust för Hermann Göring. Samtidigt var det extremt viktigt och uppmuntrande för den svårt hemsökta brittiska hemmafronten. Naturligtvis överdrev båda sidor sina egna resultat av bombräderna och förringade fiendesidans anfall.
Natten mellan 26-27 september 1940 blev 61:a skvadronen, med bas i Hemswell nordväst om Lincoln, orienterade om att anfalla två mål i Tyskland med tolv bombplan av typ Hampden. Förstahandsmålet var slagskeppet Scharnhorst som låg i Kiels hamn, där tyska flottan hade stora anläggningar. Pilot Officer (fänrik) R. P. Earl, befälhavare i Hampden P2090, blev informerad om att anfalla Kiel och Scharnhorst med sitt bombplan och sin besättning med fyra flygare, inklusive han själv som pilot och chef. De tolv bombplanen lyfte från sin bas i Hemswell från ung. 20.00 till 20.30 lokal tid.
Slagskeppet Scharnhorst
Vädret över Kiel var dåligt med moln upp till 2000 m. Luftvärnet var intensivt men dåligt riktat. Resultatet av bombningen blev uselt. Förmodligen träffades Scharnhorst av endast en bomb. Efter räden, tog bombplanen av mot nordost och sedan mot norr längs Öresund mellan Danmark och Sverige. De tyska luftvärnsbatterierna norr om Köpenhamn öppnade eld mot mullret från bombplanens Bristol Pegasus-motorer. Kort efteråt kraschade ett bombplan i Öresund nära den svenska kustlinjen vid Råå strax söder om Helsingborg Det var Hampden P2090 med Pilot Officer R. P. Earl vid spakarna. Flygplanet hade fått skador från luftvärnet, kanske både i Kiel och norr om Köpenhamn. De andra elva Hampden-bombarna från 61:a skvadronen återvände i säkerhet till sin bas i Hemswell.
Ögonvittnen hade hört flygplanet komma in över svenskt territorium söder om Helsingborg, och sedan plötsligt svänga åt söder. Det förlorade höjd och strök fram över vågorna, tände en strålkastare som om man försökte att hitta en plats för nödlandning. Flygplanet kolliderade med en påle för fiskegarn, och kraschade i vattnet kl. 00.10 lokal tid, ungefär 400 m utanför Kopparverkshamnen i Råå. Ett slags ljus, kanske en nödfackla, kunde under några ögonblick ses komma från platsen för haveriet. Sedan kunde man inte se något spår av bombplanet från land. Vädret var ogynnsamt med starka vindar, höga vågor och dålig sikt.
Följande fakta är tagna och sammanfattade från den lokala polisens rapport:
Ett ögonvittne hade sett flygplanet krascha och gick tillsammans med en annan person ut i en fiskebåt till den förmodade platsen för att rädda överlevande. De hade problem med att nå flygplanet, eftersom det drev i den starka vinden och de höga vågorna. Sedan såg de maskinen försvinna i vattnet. Några flygare såg man inte till, men det var svårt att få en överblick i nattmörkret. Strax efteråt anlände en tillkallad lotsbåt och sökte i området med en strålkastare. Det var mindre än trettio minuter efter haveriet. De kunde inte hitta något, men rapporterade oljefläckar på vattenytan och en stark lukt av bensin. En ambulans tillkallades också och var redo att ta hand om överlevande när lotsbåten återvände. Ett roder rapporterades som upphittat, men rapporten säger inte om det var till havs eller om det spolats iland. En officer med en patrull om åtta soldater sökte längs stranden på en sträcka av 2-3 km mittemot haveriplatsen men utan något resultat. I gryningen upprepades denna sökning. En fiskare fann på morgonen vad han beskrev som "en störthjälm och andra utrustningsdetaljer" på stranden. Från ett namn i hjälmen trodde han att flygplanet var brittiskt. Han beordrades att lämna in sina fynd till militären.
På fredag morgon den 26 september undersöktes haveriplatsen, trots att vädret fortfarande var blåsigt med höga vågor. En stor oljefläck täckte området. En gummijolle och en fallskärm togs om hand. Inga spår av besättningen kunde ses. Nästa dag var vädret bättre och vraket av bombplanet var synligt på bottnen. Djupet var 5-7 m.
På söndagen den 29 september gick dykare från Marinen ner. De undersökte vraket och haveriplatsen, men de kunde inte finna några spår efter besättningen eller några bomber eller annan explosiv materiel. Flygplanet bogserades till Helsingborgs hamn, där det lyftes upp på kajen. Skvadronens kod QR, individkoden R och serienumret P2090 blev synligt. Babords motor saknades, och bombplanet visade tydliga tecken på skador från luftvärn.
Notera den saknade babordsmotorn. Foto via Magnus Löwenstein
Onsdagen den 2 oktober var en lugn dag med klart vatten. Efter noggrann eftersökning fann man kroppen av en besättningsman. Han identifierades som Pilot Officer W.D. Hermon från Sydafrika, 22 år och med befattning som andrepilot och navigatör. Samma dag fann man den saknade motorn.
Två dagar senare draggade Marinen åter på och runt haveriplatsen, och ytterligare två saknade flygare från Hampdenbombaren återfanns. De identifierades som Sergeant J. C. Williams, 25 år, skytt och radiooperatör, och Sergeant D. Sinclair, 23 år och även han skytt och radiooperatör. En av dem hade en liten bibel i sin uniformsficka. Fortfarande fanns det inget spår av förstepiloten och befälhavaren, Pilot Officer (fänrik) Raymond Patrick Earl, 23 år.
Måndagen den 7 oktober begravdes de tre återfunna flygarna på Pålsjö kyrkogård i Helsingborg under militära hedersbetygelser. Trots det regniga vädret hade många människor från allmänheten kommit för att hedra de brittiska flygarna. De tre kistorna var svepta i den brittiska flaggan Union Jack. Sex soldater från svenska flottan paraderade vid varje kista. En orkester spelade och en pluton med 50 man sköt salut. Man sjöng både den brittiska och svenska nationalsången. Begravningsakten leddes gemensamt av en brittisk och en svensk präst. Detta var den första krigsbegravningen av brittiska flygare i Helsingborg under det andra världskriget, men tyvärr inte den sista. När kriget nådde sitt slut 1945, hade totalt 47 brittiska flygare begravts på denna kyrkogård. I dag är brittiska flygare också begravda på åtta andra kyrkogårdar i Sverige, och totalt finns det 99 identifierade och 14 oidentifierade flygare på svenska begravningsplatser. Ett antal av dem havererade inte i Sverige, men deras kroppar återfanns längs den svenska kusten.
Begravning 7 oktober 1940. Foto via Widfeldt/Wegmann
Begravning 7 oktober 1940. Foto via Widfeldt/Wegmann
Commonwealth krigskyrkogård på Pålsjö, Helsingborg. Foto av idag.
De tre gravstenarna för J. C. Williams, D. Sinclair och W. D. Hermon i Helsingborg
Den saknade besättningsmedlemmen och befälhavaren på Hampden P2090, Pilot Officer (fänrik) R. P. Earl, återfanns inte förrän i slutet av november - två månader efter den dödliga kraschen. Hans kropp hade förts av havsströmmarna ca 180 km norrut längs den svenska västkusten, och spolades i land vid Onsala söder om Göteborg. Han begravdes på den lokala kyrkogården i Onsala, men 1961 flyttades hans kvarlevor till Kvibergs kyrkogård I Göteborg, där 38 brittiska flygare är begravda. Under 1961 flyttade brittiska Commonwealth War Graves Commission kvarlevorna av brittiska soldater i Sverige från ett antal avlägsna platser till Kviberg, för att göra det lättare för anhöriga att besöka sina fallna söners sista viloplats.
Pilot Officer Raymond Patrick Earl. Foto via Stephen Earl. R. P. Earl var hans farfars bror.
Kviberg kyrkogård i Göteborg
Gravsten för R. P. Earl i Göteborg. Foto av Joel Karlsson, hösten 2016.
Sammanfattning:
Flygplan, enhet m.m.
Serie P2062-P2100, 39 Hampdens, var del av en produktionsserie på 75 Hampdens, som levererades till Royal Air Force Bomber Command av English Electric Co. i Preston mellan februari och juli 1940. Tio av dessa 75 bombplan konverterades till Hampden TB (Torpedo Bomber).
Besättning (4):
