1945-05-04

Messerschmitt Bf 109G-10/R3, Werk # 130297

10./J.G. 51

Färgprofil av Claes Sundin

Fw. Horst Petschler, Flugzeugführer

Horst Petzschler, tysk jaktpilot som landade på Bulltofta i krigets slutskede

- Text av Ingemar Melin -

Horst Petzschler
Foto via Claes Sundin

Under de sista veckorna av andra världskriget var det åtskilliga tyska flyktingar som lyckades ta sig över till Sverige. Mest omtalat och dokumenterat är kanske händelserna kring det stora antal balter och tyska militärer som i panik flydde från den s.k. Kurlandfickan i Lettland. De kom över Östersjön i fartyg och pråmar, oftast i bedrövligt skick. Här utspelades oerhörda tragedier, och hur många av dessa fartyg som aldrig kom fram utan besköts och sänktes av den Sovjetiska flottan lär vi knappast någonsin få reda på.

Men från det sönderfallande tyska riket kom inte bara folk via sjövägen, även ett stort antal tyska flygplan landade i Sverige under den här tiden, och då speciellt i södra Sverige. Från i början av april och fram till krigsslutet var det skånska luftrummet relativt livligt trafikerat av Luftwaffe flygplan som av olika anledningar sökte nödhamn här.

Den 4 maj landade det vid 15-tiden en Messerschmitt Bf 109 märkt med "Gul 5" på Bulltofta-flygfältet i Malmö. Förare var Oberfeldwebel Horst Walter Petzschler från Jagdgeschwader 51, även kallad Geschwader Mölders. Hans förband (10 staffel) var förlagda på ett provisoriskt flygfält i strax väster om Ostpreussen, i närheten av Danzig.

Han hade under kriget deltagit på olika stridsskådeplatser, både på hemmafronten i försvaret av Tyskland och på östfronten. Han hade också varit verksam vid en del utbildningsförband. Den 15 februari begav han sig till Danzig för att rapportera till 10 staffeln / Jagdgeschwader 51. Väl på plats fick han sig tilldelat en Bf 109G-10, en av de allra senaste varianterna i raden av ständigt förbättrade versioner av det legendariska jaktplanet samtidigt som han avancerade i sin karriär och fick ikläda sig rollen som ledare för en staffel.

Under de år som han aktivt deltagit i stridsuppdrag hade han regelbundet blivit invecklad i luftstrider och dueller mot såväl ryska som västallierade motståndare. Hans 26:e och sista nerskjutning skedde den 27 april 1945 en rysk Petlyakov Pe-2 som sköts ner norr om staden Pillau i Ostpreussen.

Den 4 maj kommenderade chefen över 10 staffel /JG 51, Oberleutnant Anton Lindner, 15 piloter att flyga gruppens återstående flygplan till Köpenhamn för kapitulation och överlämning av personal och materiel till brittiska styrkor.

Horst Petzschler:
"Mitt mål var att flyga till Köpenhamn där JG 51:s stab redan befann sig. Under starten från ett primitivt flygfält öster om Danzig slogs min fälltank sönder och läckte bensin resten av resan. Ca 5-10 minuter från Köpenhamn, var bensinen så gott som slut, och med vattnet emellan beslöt jag att försöka landa i Sverige. Jag lyckades lokalisera Bulltofta fältet utanför Malmö på mina sista droppar bensin. Jag gjorde en glidflygslandning med stoppad motor. Jag blev förvånansvärt väl mottagen, inte ens ert luftvärn sköt på mig. Jag förstod nu att andra världskriget var slut för min del."

Den officer som tog emot Petzschler på Bulltofta var den svenske flygvapenlöjtnanten Sven Forssén. När planet rullat ut och stannat mitt på fältet hoppade Forssén upp på vingen på Petzschlers Bf 109. Huven öppnades, och Forssén meddelade formellt Petzschler att han nu befann sig i Sverige, och att kriget var slut för hans del. Vidare skulle han bli internerad i Sverige, och som tyskt soldat bli behandlad enligt Genéve-konventionen.
Horst lämnade så över sin pistol, en belgisk Browning 7.65, och tillsades bestämt att inte försöka sabotera sitt flygplan. Misstanken fanns nämligen att sprängmedel var placerat i flygplanet. Detta i syfte att förstöra planet om nödlandning skulle behöva göras bakom fiendelinjerna.

Petzschler blev sedan förd till flottiljen F 10:s officers mäss. Där bjöds det på smörgåsbord av finaste slag. Han kunde knappt tro sina ögon. Under de senaste månaderna hade kosten för han och hans kamrater i flygförbandet till största delen bestått av hästkött, vodka och slibovitz (plommonbrännvin) - allt rikligt tillhandahållet. Han blev nu helt överväldigad av synen av detta, för hans vidkommande, - överflöd av mat. Han hade dock fått mer än nog av hästkött den sista tiden för att känna någon större längtan efter kött.

Under lång tid härefter skulle Petzschler komma att föredra det 'svenska smörgåsbordet' framför all annan typ av mat, det tyska köket inräknat.
Så blev han placerad i interneringsläger tillsammans med andra tyska soldater. Nu när kriget var slut trodde han att det bara var en tidsfråga innan han skulle frisläppas och få återvända hem till Tyskland. Detta skedde dock inte, istället väntade en något helt annat öde för honom runt hörnet:

Petzschler:
"Jag blev väl behandlad, först av F 10:s personal på Bulltofta och senare under själva interneringen. Den stora överraskningen kom betydligt senare då er "kommunistregering" ville göra "kamrat Stalin" till lags och beslöt att överlämna ca 2500 tyska soldater och 344 balter till Sovjetisk fångenskap i tre och ett halvt år med slavarbete i arbetsläger. Vi förstod dock att det svenska folket, inklusive militären, stödde oss under den här tiden och hade velat att vi skulle få åka hem. Vi behandlades väl i de olika interneringslägren i Sverige, Grännebo, Backamo, Rinkaby..etc.
I Trelleborg överlämnandes vi av den svenska statspolisen till de Sovjetiska fartygen som kommit för att hämta oss. Först kom fartyget Kuban som hämtade över 1000 internerade till Lettland för att göra tjänst åt Sovjetunionen, därefter kom fartyget Beljostrova (Den Vita Stjärnan) för att hämta resten. Jag fördes ombord på fartyget den 22 januari 1946. Jag kan mycket väl minnas hur jag den dagen tänkte Jag har förlorat hoppet för mänskligheten.

Jag släpptes efter tre och ett halvt år och när jag den 22 september 1949 återvände till Berlin var jag praktiskt taget ett vandrande skelett, men jag levde och jag lovade mig själv att berätta om vad jag upplevt, då speciellt för den unga uppväxande generationen.
Trots mina upplevelser känner jag en djup tacksamhet till det svenska folket, och då speciellt till den man som tog emot mig på Bulltofta den 4 maj 1945, löjtnant Sven Forssén från F 10:s flygflottilj. När min äldste son föddes i Berlin 1951 blev Sven Forssén hans gudfar. Min son fick namnet Sven Peter James."

Under kriget flög Horst Petzschler totalt 297 stridsuppdrag. Han sköts ner 13 gånger, kraschlandade 11 gånger och hoppade i fallskärm 2 gånger. Samtliga gånger blev han nerskjuten av luftvärn sånär som den 28 maj 1944, då en P-51 Mustang sköt ner honom över Magdeburg. Under sin tid i JG 51 var hans huvudsakliga uppgift att ge understöd åt marktrupp. Bl.a. flög han som jakteskort för Hans Ulrich Rudel's Stuka-förband.

Under 50-talet emigrerade Horst till Canada där han försörjde sig som bilmekaniker. Efter ett tag flyttade han till USA, där han sedan fick användning för sin flygplansutbildning. Han har sedan dess arbetat för ett flertal stora flygplanstillverkare; Boeing, Lear, Northrop och Beechcraft. Efter sin pensionering slog han sig tillsammans med sin familj ner i Wichita, Kansas.

Petzschlers Bf 109G-10, W.Nr 130297, på Bulltofta. Foto via Claes Sundin

En annan bild av Horst Petzschlers Messerschmitt på Bulltofta. Foto via Claes Sundin

Återigen på Bulltofta, i bakgrunden syns den Fw 190 som landade några dagar tidigare.
Foto: F10 bildarkiv via Andreas Samuelsson

Uppställd på Bulltofta. Foto via Bo Widfeldt

Foto Bo Ekberger (via Leif Hellström)

Horst fotograferad på F10 efter sin landning.
Horst Walter Petzchler gick bort 16 maj 2011.
Foto via Claes Sundin