1940-04-17
Junkers Ju 52/3m g4e, Werk # 6664
K.Gr.z.b.V. 102
- Uffz. Heinz Küchenmeister, Flugzeugführer
- Uffz. Kurt Ziegert, Bordmechaniker
- Ofw. Günther Saegert, Bordfunker
Foto via Bengt Hermansson
Tysk nödlandning i Hälsingland
- Text av Bengt Hermansson -
Foto via Bengt Hermansson
På eftermiddagen den 17 april 1940 hörs motordånet från ett stort flygplan som gör några svängar över Undersvik i norra Hälsingland. Planet landar omkring kl 16:00 på en åker, som var täckt av nysnö, i Vallsta by norr om Bollnäs.
Det var ett tyskt transportplan av typ Junkers Ju 52/3m g4e Werk.nr.6664 med för dagen tre mans besättning: Flugfürer Uffz. Heinz Küchenmeister, Bordmechaniker Uffz Kurt Ziegert och Bordfunker Ofw. Günther Saegert. Flygplanet tillhörde K.Gr.z.b.V. 102 och hade beteckningen SE+KC och var enligt besättningen på returresa från Nordnorge. Man hade blivit utan bränsle till följd av att man flugit vilse. Omedelbart efter landningen på åkern var polis och militär på plats. Polisman Färnlund var först tack vare att han befunnit sig i en gård i närheten för att indriva obetald skatt.
De svenska ”Landstormarna” i sina uniformer modell 1910 spärrade av området runt flygplanet med rep. Det samlades mycket folk runt planet, där en besökare berättade att en bonde kommit körande med häst och hölass på vägen mot Simeå då han sett det stora hakkorsförsedda flygplanet på mycket låg höjd. Skarpa smällar från motorerna gjorde att bonden trodde sig vara beskjuten! Han stannade hästen och kröp in under vagnen för att få skydd. Besättningen togs om hand av polis och militär och fördes till Bollnäs för förhör.
Besättningen berättade sanningsenligt att de startat från Hartvigvann med syfte att nå Oslo. Flygningen gick emellertid via Narvik och över den svenska gränsen mot Storuman. Vidare sydöstöver mot Dellensjöarna och Orsjön för att sedan landa i Vallsta. Besättningen internerades och flygplanet flögs först till Moheds flygfält utanför Söderhamn efter att de tyska nationalitetsmärkena hade målats över och därifrån till Flygflottilj F1 i Västerås. Här fick planet civil svensk beteckning SE-AKR. Planet flögs av en svensk besättning tillbaka till Tyskland den 2 september 1940. Dess vidare öden är okänt.
Foto via Bengt Hermansson
Foto via Bengt Hermansson
Foto via Bengt Hermansson
Foto via Bengt Hermansson
Artikel om varför SE+KC hamnade i Sverige
Den 18 april 1940 skrev lokaltidningen Ljusnan om händelsen:
”Sensationen i Hälsingland i går var naturligtvis det tyska flygplanet som landade i Vallsta. Det syntes genast på gatubilden i centrala Bollnäs att något ovanligt inträffat. Trafiken stannade av helt och folk stod stilla i grupper och pratade, dyvlade, förstorade och misstänkte, precis som man i dessa dagar INTE skall göra.
Innan den stora jättefågeln gjorde sin fenomenala landning i snömodden i Vallsta hade den satt skräck i folk uppåt Hudiksvall och Iggesund. Där hade planet gjort flera svängar över samhällena på mycket låg höjd och sedan förföljt södergående tåg på ostkustbanan ett stycke ner mot Söderhamn. Förmodligen litade inte dom tyska pojkarna på isen eftersom planet varken gjorde ansatser att gå ner på Orsjön eller någon annan av de många sjöar man flugit över.
Den stora flygmaskinen var en tremotorig Junkers avsedd för militärtransport och den unga besättningen bekräftade också att den forslat tysk militär till Narviksområdet och på väg därifrån råkat flyga vilse. Det samlades naturligtvis en väldig massa människor kring flygplanet, men besättningen kunde till synes obehindrat pyssla med planet, demontera kulsprutor och smussla undan eventuella föremål utan att bli störda. Sedan fördes pojkarna till Bollnäs och därifrån till obekant ort. I dag skall flygplanet inspekteras av expertis från Flygvapnet.”
Foto via Bo Widfeldt
Påståendet att besättningen tillåtits pyssla med flygplanet ungefär hur som helst blev emellertid inte oemotsagt. I tidningen Ljusnan skrev man följande den 19 April:
”Endera dagen lyfter åter det tyska jätteplanet som nödlandade i Vallsta. Det har nämligen kommit svenskt flygmanskap till landningsplatsen där man så fort som möjligt gör i ordning för start. Först och främst behövs en tillräcklig startbana. Sakkunskapen menar att 600 meter krävs för att piloten skall vara på den säkra sidan. Men en 600 meter lång, något så när skaplig, startsträcka lägger man inte ut på så många ställen i Norrland förutsatt att man är hänvisad till landbacken. Men nu lär det vara så lyckligt att det går att få till denna startbana i anslutning till den sträcka på vilket planet gick ner. Men ett och annat dike måste givetvis överbryggas för att inte kolossen, när den kommer med fullt pådrag, skall stå på nosen. Enligt vad Ljusnan erfarit är det också meningen att planet skall få ny färg innan det ger sig upp på sin svenska flygning.
Det berättas att myndigheterna och tillgängligt vaktmanskap gjorde en verkligt snabb och effektiv utryckning när nödlandningen skedde. Av allt att döma var det de tyska pojkarnas avsikt att skaffa bensin och sedan ge sig i väg. Piloten lär också ha förklarat att han, om han hunnit, skulle ha kunnat lyfta på den åkerlapp där de hamnat. Men svenskarna var för snabba!
Polismannen var framme vid planet innan tyskarna ens hunnit samla sig efter landningen. Två man befann sig då utanför planet och polisen beordrade också ut den tredje. Under bevakning monterades kulsprutorna ner och besättningen ställdes under uppsikt sedan man förvissat sig om att de var obeväpnade. Sedan högre svenskt befäl anlänt överlämnades plan och besättning för visitering och förhör, varvid det raska ingripandet lovordades. Tack vare detta, framhölls det, hann inte tyskarna göra någon åverkan på flygplanet.”
Foto via Bengt Hermansson
