1944-05-24

Boeing B-17G Flying Fortress LL-K - Serial # 42-107178

USAAF 91 BG, 401 BS, Bassingbourn, Stn 121

• 1/Lt W.F. Nee, Pilot
• 2/lt R. Aragona, Co Pilot
• 2/Lt F.T. Neel Jr, Navigator
• 2/Lt R. Markley, Bomber
• T/Sgt G.A. Scida, Top Turret Gunner
• T/Sgt P.J. Branner, Radio Operator and Gunner
• T/Sgt D.E. Spaulding, Tail Gunner
• S/Sgt L.A. Bielawski, Ball turret Gunner
• Sgt R. Heimbach, Right and Left Waist Gunner

Han räddade Örnahusen från förstörelse

- Text av Leif Möller -

En av propellrarna från planet står rest som minnesmärke vid Örnahusen. Foto: © Nicklas Östergren

Den 24 maj 1944 störtade ett skadskjutet bombplan i vattnet strax utanför den lilla kustbyn Örnahusen söder om Skillinge i Skåne. I kraschen omkom planets navigatör, fänrik Fredric Thomas Neel Jr. Han var bördig från Menard i Texas och tillhörde det amerikanska flygvapnets 401st Bomb Squadron, 91-bombgroup. Det här är berättelsen om hans hjältemod.

Fredric Neel fick så sent som hösten 2006 postumt tapperhetsmedaljen Purple Hart för att han hade sinnesnärvaro att beordra sina fem besättningskollegor att hoppa strax före kraschen. Ett annat skäl för medaljen var att han räddade Örnahusen undan förstörelse och därmed livet på flera svenskar.

Neel styrde den dödsdömda B17 Flying Fortress ut mot havet, bort från en skola och några hus som låg vid stranden. Han försökte sannolikt hoppa i sin fallskärm, men planet hade för låg fart och stallade. Ett ögonvittne berättade att "det var som om en hand lyfte flygplanet över husen". Vid nerslaget exploderade planet och vrakdelarna sjönk cirka 50 meter ut i vattnet. Neels lik flöt iland den 18 juli vid Gislövshammar norr om Skilinge.

Idag minner ett litet monument vid stranden om händelsen. Vid en bänk står en av planets svårt stukade propellrar och en minnestavla.

Klockan var strax efter tolv när motorbuller hördes i fjärran. Det var en gråmulen onsdag i maj den näst sista krigsvåren och det spöregnade från låga moln. Sydvästvinden var kraftig. När skolbarnen först hörde bullret från bombplanet blev det oroligt i klassrummet. Det var dags för rast, men ungarna ville egentligen inte gå ut i ovädret. Kalabaliken i luften lockade dock ut dem på gårdsplanen. De tittade ivrigt upp mot de grå molnen för att få en skymt av planet och när de såg att det tog kurs mot stranden kastade ungarna sig upp på cyklarna och körde dit. De kom fram lagom för att se planet störta. Planet hade tidigare cirklat över Simrishamn, Mälarhusen och Skillinge en stund när det svenska luftvärnet öppnade eld. Möjligen träffades planet av den svenska eldgivningen. Två svenska jaktplan dök upp vid horisonten och tog upp jakten på bombplanet som ibland försvann helt bland molnen, ibland syntes det tydligt på färden söderut längs kusten.

Alla förstod att det var en tidsfråga innan det sönderskjutna och eldhärjade planet skulle krascha. På låg höjd kämpade Neel förtvivlat för att hålla planet i luften och han spanade ivrigt efter en lämplig åker för en buklandning. Han såg skolan, barnen och ett mindre hus vid stranden och förstod direkt att här kunde han inte landa. I sista stund girade han ut mot havet i ett förtvivlat försök att nödlanda på vattnet. Sedan gick det som det gick.

Minuterna innan kraschen hade Neel gett order till de fem kompisarna ombord att hoppa. Över byn Simris söder om Simrishamn hoppade sergeanten och sidoskytten R. Heimbach och sergeanterna P.J. Branner och L-A Bielawski. Heimbach hamnade i vattnet och dog, men Bielawski och Branner tog mark välbehållna. När Neel flugit ännu en bit längs kusten hoppade sergeant D. E. Spaulding och bombfällare Second lieutenant R. Markley. Den hårda vinden förde båda ut över vattnet och Spaulding omkom. Markley räddades däremot i sista stund och kördes till sjukhus, där man konstaterade att han var oskadad. Markley skickades hem den 20/10 1944.

För endast två av de fem slutade alltså luftfärden på landbacken. En hamnade i en klövervall vid Simris. Den andre damp ner strax norr om Östra Nöbbelövs kyrka. Där höll det visserligen på att gå illa då vinden tog tag i fallskärmen och släpade flygaren längs marken. Men hjälpsamma ortsbor fick stopp på den omilda färden. Flygaren vid Simris var en man i 20-årsåldern. Han togs emot av lantbrukare Tage Olsson som bjöd på en cigarett. Flygaren upplystes om att han var i Sverige, vilket förvånade amerikanen som trodde att han landat i Tyskland. Samma sak trodde flygaren vid Östra Nöbbelövs kyrka. Han var beredd på fientligt mottagande och blev verkligt glad när han förstod att han befann sig på neutral mark. Spaulding och Heimbach drunknade sekunderna innan de Österlenska räddarna hann fram i det vresiga vattnet. Inför ögonen på förtvivlade besättningsmän på en mindre armada bestående av lotsbåten, försvarets patrullbåt och en trålare, drog de tunga fallskärmarna obönhörligen ner flygarna i djupet.

Av de sex som fanns i planet överlevde således bara tre. Dessa internerades i Loka vid Hällefors. Bielawski och Markley repatrierades den 20/10 1944 medan Branner återvände till England den 27/2 1945. Planet hade lämnat basen i Bassingbourn sydväst om Cambridge i England klockan sex samma morgon. Uppdraget var att bomba en industri som byggde jaktplan strax utanför Berlin. Pilot på denna flygande fästning var William Nee. Normalt hade B17 tio mans besättning, men vid detta uppdrag var man bara nio man ombord. Bombuppdraget gick bra, men när Nee och hans kompisar vände hemåt blev de attackerade av tyskt jaktflyg som besköt amerikanarna med sina 20-milimeterskulsprutor. Skuren av kulor startade en brand bakom pilotens sits. Dessutom skadades en man i armen. Efter en stund bedömde Nee att han inte skulle nå hemmabasen och han ropade i intercomsystemet att alla skulle hoppa. Oturligt nog hade elden bränt av ledningen till planets kommunikationssystem, varken intercom eller larmklockan fungerade. De sex besättningsmännen bakom cockpit uppfattade således aldrig faran. Det var bara Nee, hans andrepilot och flygmekanikern som hoppade genom de öppna bombluckorna. Planet fortsatte förarlöst sin vinglig färd. När Nee och hans två kamrater tog mark blev de snart tillfångatagna av tyskarna. De frigavs inte förrän vid krigsslutet.

Fredric Neel och akterskytten Donald Spaulding upptäckte efter en kort stund att cockpiten var tom. Neel, som var bombfällare och navigatör ombord, släckte branden och hoppade snabbt ner i förarstolen. Med en enorm kraftansträngning lyckades Neel i sista stund få kontroll över planet. Spaulding tog plats i andrepilotens stol. Gemensamt beslöt de sex kvarvarande ombord att sätta kurs mot det neutrala Sverige. Att Neel kunde flyga planet hängde förmodligen samman med att han som bombfällare fått en flygutbildning. Rutinen vid dessa bombuppdrag var nämligen att bombfällaren tog över planet när de befann sig över målområdet. Bombfällaren finjusterade kursen med hjälp av en styrpulpet som stod bakom cockpit.

Second lieutenant (fänrik) Fredric Thomas Neel, liksom hans två olycksbröder, Heimbach och Spaulding, begravdes på Malmö Östra kyrkogård. Neels kvarlevor flyttades den 20 maj 1948 till den amerikanska krigskyrkogården i Luxemburg. Här vilar han tillsammans med fem tusen amerikanska soldater, bland andra den kontroversielle generalen Georg S.Patton. Neels kors fick dock fel dödsår, varpå ett nytt kors tillverkades på uppdrag av personer som vill bevara minnet av de amerikanska flygarnas uppoffringar.

Neels änka, Julia Faye Rader Neel, fick ta emot sin mans tapperhetsmedalj och ett diplom av den pensionerade översten i US Air Force, Jerry Eichhorn, år 2006. Hon var då över 90 år gammal och avled några veckor därefter. Julia hade varit gift med Fredric i bara drygt två år när han rapporterades död i maj 1944. De fick inga barn tillsammans. Julia blev änka 29 år gammal och hon gifte aldrig om sig. Chocken efter makens död måste ha drabbat henne hårt. Efter Fredrics död flyttade hon från sin födelsestad, Lockhart i Texas till storstaden Austin. Där stannade hon i 50 år. Hon arbetade som statlig tjänsteman och levde ett stilla liv. Det kan fortfarande finnas ett antal kusiner och nästkusiner till Julia som är kvar i livet.

Ett otroligt fynd 2011!

Under våren 2011 gjorde FLC ett smått fantastiskt fynd. Efter tips fick vi höra att det vid Örnahusen fanns en jordkällare, där taket var byggt av delar av det kraschade B 17 planet. Efter ett första besök kunde vi konstatera att det stämde, men endast insidan var synlig då det låg jord ovanpå taket. Efter kontakt med ägarna Ewa Ställdal/Håkan Eriksson fick FLC det glädjande beskedet att vi kunde få överta plåten och bevara den i FLC:s samling.

Sagt och gjort, tidigt den 26 maj 2011 åkte Bengt Hermansson, Sven Persson och Nicklas Östergren till Örnahusen, utrustade med hackor och spadar och släpkärra. Efter en noggrann dokumentation av källaren kunde vi påbörja arbetet och vår förvåning var stor när vi upptäckte att nationalbeteckningen fortfarande fanns väl bevarad – trots att den exponerats för sandjord och fukt! Efter hemtransport väntade timmar av noggrann rengöring samt konservering med Dinitrol.FLC vill rikta ett stort tack till familjen Ställdal/Eriksson för deras vänliga bemötande och deras välvilliga inställning att låta FLC bevara denna bit av flyghistoria åt eftervärlden!

Herman Nilsson och hans fru Maria drev lanthandeln i Örnagården, där propellern idag står som ett minnesmärke. Herman var med och bärgade vrakdelar från planet och i samband med detta tog han hand om kroppsplåten som han sen förvarade på vinden. 1959 byggde han tillsammans med sin granne, Arkeologiprofessorn Holger Arbman, en jordkällare med två utrymmen, ett för respektive hushåll, och kroppsplåten från planet kom då till användning som tak. Foto: © Nicklas Östergren

Detta var vad vi kunde se vid vårt första besök på platsen, vi kunde konstatera att taket var byggt av material från ett flygplan. Foto: © Nicklas Östergren

Bilden visar kroppsplåten efter konservering. Plåten kommer från högersidan av kroppen och i vänsterkanten har dörren suttit monterad, och ingår nu i FLC:s samlingar. Foto: © Nicklas Östergren