1940-05-15Heinkel He 111H-3, Werk # 68305./K.G.26
| |||||||||||||||||||||||||
Heinkel He 111H-3 projektet:
|
De ihopsträngade vrakresterna som Sune hade att börja jobba med |
< Sune och Bengt i den nästan färdiga cockpitdelen |
Nosdelen stod snart färdig i det mått det fanns delar att tillgå. Ramen till bakre väggen mot bombrummet saknades helt varför inga referenspunkter runt bakre cockpitdelen fanns. Här fick Sune bruk för sin ”känsla”.
Skölden för K.G.26 Vestigium Leonis = I lejonets fotspår
Den förmodligen enda kända bevarade originalkokarden till K.G.26. Restaurerad fram med hjälp av det blekta originalet från 1H+HK. (finns fortfarande kvar i sitt ”originalutförande”). Den skiljer sig lite från de man sett avbildade. Originalet ser mera ut som en typisk vapensköld med insvängda sidor och topp. Förmodligen fanns det flera utföranden genom åren.
Invändig utrustning saknades helt och vi fick påbörja sökandet. Det jobbet håller fortfarande på och görs i huvudsak av Nicklas Östergren och mig. God hjälp har vi av vår vänförening, tillika hälftenägare i projektet, Nord-Österdal Fly og Militärhistorisk forening i Tolga, Norge. Norska Forsvarsmuseets flygavdelning med förre chefen Roar Glenne och nuvarande, major Anders Utgård, och inte minst konservator Birger Larsen på Luftforsvarsmuseet i Bodö är till ovärderlig hjälp i projektet. En hel del privatpersoner som haft material liggande i källare och uthus har också hört av sig. Det senare är mycket tacknämligt då vi vet att mycket från havererade flygplan hamnat hemma hos folk. Det vill vi gärna se mer av!
De delar som 2008 bärgades från Sitasjaure är tänkta som en fortsättning på ”nosprojektet”. Här fanns, förutom bombrum, en bit av radiorum och innervingar med motorfästen samt landningsställ, även ramen till nosdelen som vi saknat. Ramen är en ”livsviktig” del som utgör ihopsättning av nos och kropp.
På bilden ser man den rundade ramprofilen som var så viktig
Väl hemma skulle bombrummet avskiljas från vingbalkarna. Först måste dock de 8 bombfacken bortmonteras innan de fyra mycket grova koppelbultarna kunde tas bort.
Bombfack
Bombrummet bortmonterat
När bombrummet lyftes kunde ett nummer avläsas på vingbalken. 2501, det nummer som i alla år figurerat som flygplanets werknummer. Numera vet vi att detta flygplan hade werknummer 6830 och är en Heinkel He 111 av typen H-3 medan 2501 i så fall skulle ha pekat på modell P-2. Vingen kan gott ha varit ämnad för en P-2 (byggdes parallellt med H-modellen under en tid) men överförts och ändrats från Daimler-Benz DB 601 till Junkers Jumo 211D-1 motorer. Det kan även tänkas att ett vingbyte skett i fält med en konvertering till Jumo-motorer vilket är det mest troliga. Gamla lagningar finns under skalplåten.
Den frilagda mittre vingsektionen med motorfästen och landningsställ |
Nummer 2501 påmålat på vingbalken |
Bombrummet fraktades till Sunes verkstad. Här startades omedelbart med att se hur dessa bitar, från tre olika Heinkelmaskiner, skulle stämma ihop. Tysk precision och Sunes ”blick” gjorde att det behövdes ett minimum av justering.
Efter denna första inpassning borrades all trasig plåt bort och även alla spant som var skadade, förmodligen av ismassornas härjningar genom åren. Här uppdagades att ”folk” sågat av och tagit bitar av både balkar och spant.
Bengt Hermansson monterar bort trasig plåt från bombrummet |
Med skalplåten borta ser man de svårt deformerade spanten och balkarna |
Sune sätter ihop fästramen och förbinder den med fästena på nosdelen. Han får även byta plåt på nederdelen av ramverket eftersom det var förstört dels av själva buklandningen men också det senare släpandet av vraket upp på stranden.
Den färdiga gavelramen som Sune knackat fram med hjälp av tillverkade mallar och sträck/krympverktyg |
Här är gavelramen monterad och den passade perfekt |
Den mycket medfarna bakkroppen hängs upp i en jigg. Här får den hänga uppspänd i väntan på restaurering.
Den bakre sektionen från Sitasheinkel'n står nu på tur |
Ingvar Johansson hakar på den sista stroppen i jiggen, som han byggt |
Cockpitdel och bombrum provmonterades och befanns passa ihop |
Alla spant och balkar är reparerade, inget är nytillverkat |
Mycket ”krut” kommer att läggas på att färdigställa själva cockpitdelen med all utrustning för att vi skall kunna ställa ut den. I de maskiner som hittills ingått i projektet har, som sagt, väldigt lite av den ursprungliga utrustningen varit kvar. Inga paneler, instrument, spakar och annat som behövs, allt detta får sökas på annat håll. Svåra saker som vi hoppas få hjälp med av flyghistoriskt intresserade som eventuellt har koll på var sådant kan finnas.
Invändiga detaljer i cockpit som vi fått tag på och restaurerats är hittills bl.a. befälhavarens stol, syrgasapparater, några reglage samt rodermaskin och huvudkompass.
Reglage, spanarstol, Mg-magasin och infästning för förarstol i cockpit |
Elektrohydraulisk rodermaskin |
Huvudkompass med pejlantenn
Heinkel He 111:ans motorer är naturligtvis viktiga i sammanhanget. Vi har under flera år samlat på oss en del haverimotorer som sammantaget kan ge oss delar till två kompletta Jumo 211D-1 motorer. En del ingående delar har restaurerats som t ex insprutningspump, kompressor och startmotor. Cylindertoppar med vipparmsbryggor, ventiler och kamaxlar är under behandling.
bränsleinsprutningspump från Jumo 211
Mer om detta finns att läsa i del 4 (Jumo 211 projektet)...
De av Sune reparerade och färdiga spant och sektioner i den påbörjade restaureringen av bakre sektionen på Heinkelkroppen |
|
Har i augusti 2012 varit och tagit lite nya bilder på Heinkel-projektets fortskridande.
Foto Bengt Hermansson |
Under besöket fick vi även se detta.
Radiopejlen färdigrenoverad och återställd. Foto © Bengt Hermansson
Färdiga spant monterade mot bukgondol höger sida
Färdiga spant monterade på vänster sida
Färdiga spant till ej monterade till höger sida
Inom kort är alla spant från bombrummet och fram till luckan i spant 14 lagade.
Foto © Bengt Hermansson.
Här är lite rykande färska bilder från Sunes verkstad.
Plåtarna med föstramar, för ryggskytten, är på plats
Undre skyttegondolens övre sidor (med små fönster), vänster och höger är på plats liksom delar av bakre Mg-installationen.
Den börjar bli lång. Flygkroppen är nu drygt 8 meter. Det är dock bara hälften (16.4 m)
Foto © Bengt Hermansson.
Har varit hos Sune och tagit färska bilder.
Rodermaskinen är på plats likaså omställningsmekanismen för flapsen.
Bakre nedre ramen för skyttekupolen likaså.
Foto © Bengt Hermansson.
Allan och Sune kämpar med rekonstruktion av instegs/vapen-gondolen (Sterbebett = Dödsbädden) under flygkroppen.
Foto © Bengt Hermansson.
Restaurerade syrgasflaskor på plats i bombrummet
1H+DN var utrustad med flera ovanliga tillbehör. Bl.a. var planet avsett för katapultstart.
Själva kroken hittade vi på stranden av Sitasjaure och först senare upptäcktes i handböcker var kroken skulle sitta.
Allt passade perfekt. Denna utrustning kom aldrig i användning då tyskarnas byggen av Hangarfartyg skrinlades.
Ett annat flygplan som var ämnad för Hangarfartygen var Messerschmitt Bf 109 T (T för Träger).
Dessa hamnade också i Norge och flög först i Trägergruppe 186 som i juli 1940 övergick i JG77.
Radioväggen monterad med två omformare
Morsenyckeln monterad uppe vid signalistens plats
”telefonväxeln” restaurerad och monterad
Restaurerade syrgasregulatorer
Restaurerade syrgasregulatorer
Nytt golv monteras mellan bukgondolen och bombrummet Jumo 211
Jumo-motorn